Tunga (Lat. lingua, Grek. glossa), anat., en af mun slemhinn an klädd, mjuk, kärlrik, mycket rörlig och till formen föränderlig köttskifva, som vid hvila ligger i och fyller käkarnas mellanrum. Hennes öfre, plana yta, ryggen (dorsum linguae), ligger fri. Undertill finnes tungyta endast mot kanterna, enär slemhinnan i munbottnen snart viker om på underkäkens insida och öfvergår i dess tandkött. Tungans främsta del kallas hennes spets (apex linguae), den nedåt svalget sluttande delen hennes bas eller rot (basis l. radix linguae). Mellanstycket, mellan spetsen och basen, upptager den största delen. Tungans volym ökas småningom från spetsen till svalgtrånget, hvarefter den åter något minskas. Den öfre ytan är mer eller mindre lifligt röd samt från spetsen till svalgtrånget beströdd med papiller af flere olika former och vexlande struktur. Dessa gifva ytan ett finknottrigt utseende och i mellersta regionen från midten bakåt en viss luddighet, som, när tungan varit i längre hvila (t. ex. under natten eller vid sjukdomar med matleda), antager grå färg, s. k. »belagd tunga». Somliga af dessa papiller hysa känselorgan; andra äro smakorgan, andra åtet blott slingor af blodkärl. Vid underkäken är tungan fäst genom muskler samt genom sin slemhinna, som i midtlinien under tungspetsen företer ett litet sagittalt veck, tungbandet (frenulum linguae). Vid tungbenet (se d. o.), vid hufvudets bas och vid gommen är tungan äfvenledes fäst genom muskler. Musklerna fästa henne på det sätt att deras trådar ingå i henne, för det mesta i form af snedt uppstigande stråk. Jämte tungans egna muskeltrådar bilda de ett rikt flätverk, tungköttet, genomträngdt af nerver och starka kärl från båda sidor. Från tungbenet går en hos menniskan svag, framåt tunnare och småningom försvinnande bindväfsskifva, som antyder tungans delning i två hälfter. -- Tungan har icke endast betydelse för smaken (se Smakorgan) och för matsmältningen derigenom att man medelst tungan till sist bringar tuggan i den form, som är lämpligast för hennes införande i matstrupen, utan är äfven genom sina rörelser af stor vigt för frambringandet af vissa talljud (jfr Dental, Kakuminaler, Palataler). Af de sjukdomar, för hvilka tungan mest är utsatt, må nämnas förlamning, inflammation (se Glossitis) och kräfta. Genom tungbandets alltför starka utveckling mot tungspetsen uppstår den abnormitet, som kallas tunghäfta (se d. o.). G. v. D.
Tungan är med afseende på sin byggnad och rörlighet mycket olika hos olika djurslägten. Hos kattdjuren äro papillerna beklädda med en hornartad slida, hvarigenom de likna små taggar. Myrätarnas tunga är maskformig, klibbig och långt utsträckbar. Likaså kan giraffen långt utsträcka sin tunga och nyttja den som griporgan. De flesta foglars tunga är framtill hård och hornartad (undantag bilda papegojor och änder) samt har ringa eller ingen betydelse som smakorgan. Foglarnas tunga kan för öfrigt vara tillspetsad eller trubbig, klufven eller delad i flere trådar, stundom äfven borstbärande eller försedd med hullingar. Särdeles egendomlig är hackspettarnas (se d. o.) och kolibriernas (se d. o.) tunga. Kräldjurens tunga är ofta klufven samt gör hos somliga tjenst som gripverktyg, hos andra som känselorgan. Fiskarnas tunga är mycket litet utbildad och kan röras endast i samband med tungbensapparaten; den kan vara besatt med tänder och tjenar sannolikt blott som känselorgan.