Urkrafter l. grundkrafter, fys. För att kunna förklara de fysiska grundfenomenen antog man fordom tillvaron af naturkrafter, hvilka inverkade på materien. Dessa voro den allmänna attraktionen, värmet, ljuset, magnetismen och elektriciteten. Men alldenstund alla fysiska fenomen bestå deruti att kropparna eller deras smådelar aflägsna sig från eller närma sig hvarandra, uppdelade man stundom naturkrafterna i två grundkrafter: attraktions- och repulsions-krafter. Om dessa krafters natur kände man intet. Några antoge, att de voro egenskaper, inneboende i materien; andra ansågo, att de verkade medelst s. k. ovägbara fluida, af hvilka det fanns ett för värmet, ett annat för ljuset, två för magnetismen och två andra för elektriciteten. Denna invecklade teori har småningom gifvit vika för den dynamiska teorien, enligt hvilken alla fenomen hafva sin orsak i rörelser hos kropparna och deras smådelar samt i det hela verldsrymden fyllande, hypotetiska ämnet etern (se d. o.). Denna teori har i sin ordning gifvit upphof till den storartade teorien om de fysiska krafternas enhet. De olika fysiska fenomenen äro enligt denna teori endast olika rörelseformer i materien och etern. Rörelse kan förvandlas till värme, värme kan alstra ljus och elektricitet, och den sistnämnda kraften frambringar magnetism, rörelse, ljus och värme. A. Bi-n.
Nordisk familjebok · första upplagan
Urkrafter
Ämne: Värme och termofysik · Fysik, mekanik och instrument
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 1536–1537 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗