Valdemar, danska konungar. -- 1. V. I den store, född d. 14 Jan. 1131, antagligen i staden Slesvig, en vecka efter det hans fader, Knut Lavard, blifvit mördad, uppkallades efter sin moder Ingeborgs farfader, ryske storfursten Vladimir Monomach. Han uppfostrades hos Asker Ryg, och dervid grundlades den förtroliga vänskap, som förenade honom med Absalon och Esbern Snare. V. slöt sig tidigt (1150) till sin kusin Sven Grathe i dennes strid mot Knut Magnusson, sonen till hans faders mördare, och blef hertig öfver Sönderjylland, men måste först fördrifva den af motkonungen insatte hertig Knut, Henrik Skatelärs son. Han gjorde Sven stora tjenster i kriget och bidrog väsentligt till segrarna 1151; men då Sven bröt den förlikning han 1152 ingått med Knut, och V. samtidigt blef förälskad i dennes halfsyster, den ryska furstinnan Sofia, slöt han sig till motpartiet och lät 1154 på samma gång som Knut hylla sig som konung på Viborgs ting, hvarpå Sven flydde ur landet. Då tre år senare en förlikning kom till stånd mellan de tre konungarna, utsågs V. att skifta väldet, hvarvid han för sin del behöll hela Jylland. Genom sin rådighet undgick han det mordförsök från Svens sida d. 9 Aug. 1157, hvarvid Knut omkom, och lyckades fly från Själland med Absalons och Esberns hjelp. Så snart han kommit öfver till Jylland, frambar han på Viborgs ting sina klagomål öfver Svens förrädiska tillvägagående och äktade derpå Sofia för att på sin sida vinna Knuts parti. Den 23 Okt. s. å. besegrade han Sven, som under flykten dräptes på Graaheden, och var nu ensam konung. Året derefter utverkade han sin vän Absalons val till biskop i Roskilde samt hade i honom sin bäste rådgifvare under hela sin regering. Då V. kom till styret, var landet i sorglig belägenhet, ödelagdt både genom inbördes krig (sedan 1131) och genom vendernas härjningar, men under honom hemtade det sig å nyo och höjde sig till en makt, som det icke haft sedan Knut den stores dagar. Åren 1159--79 gjordes sjutton tåg mot venderna, och under ett af dem intogs Arkona (d. 15 Juni 1169), hvarpå hela Rügen lades under Danmark och innevånarna kristnades. Öfver hufvud taget bidrog dertill den krigiske Absalon mera än den fredsälskande konungen. År 1160 slöt V. förbund med Henrik Lejonet mot venderna, men blef snart missnöjd med denne, hvilken tillskansade sig alla landvinningar. För att erhålla ett stöd mot honom lyssnade V., emot Absalons råd, till kejsar Fredrik Barbarossas uppmaning att infinna sig på kyrkomötet i S:t Jean de Laune i Burgund 1162 och nödgades der hylla kejsaren som öfverherre. Förbundet med Henrik förnyades 1167, hvarvid V:s äldste son, Knut, förlofvades med Henriks dotter Gertrud. År 1164 bistod V. Magnus Erlingsson att eröfra Norge, men kom snart i strid med hans fader, Erling Skakke, om herraväldet öfver Viken. Med svenske konungen Karl Sverkersson stod V. på god fot och emottog sedan vid sitt hof hans son Sverker Karlsson. Liksom V. är den förste danske konung, hvars kröning (år 1157) uttryckligen omnämnes i källskrifterna, så lät han också, för att förebygga trontvister och tillförsäkra sin ätt kronan, år 1170 kröna sin sjuårige son Knut (K. VI) till konung på riksmötet i Ringsted, samtidigt med Knut Lavards skrinläggning och helgonförklaring. V. återuppförde Dannevirke, af brändt tegel, befäste Sprogö och byggde Vordingborg, under det att Absalon grundlade Köpenhamn och Esbern Snare Kalundborg. V. var mycket gifmild mot kyrkor och kloster, af hvilka sistnämnda flere grundlades eller utvidgades under hans tid. Likaledes utgåfvos under hans regering både den skånska och den själländska kyrkorätten, de första skrifna lagarna. Riddareväsendet utvecklades, och adelns makt trädde i stället för det förra folkväldet. Under sitt sista regeringsår nödgades V. kufva ett bondeuppror i Skåne, framkalladt genom Absalons stränghet vid införandet af biskopstionden. V. dog d. 12 Maj 1182 i Vordingborg och ligger begrafven i Ringsteds kyrka tillsammans med sin drottning, Sofia (d. 1198). Han hade i sitt äktenskap 2 söner, Knut (VI) och Valdemar (II), samt 6 döttrar, af hvilka tvänne dogo såsom nunnor, Sofia (f. 1159) äktade grefve Siegfried af Orlamünde (1181) och blef moder åt Albert af O., Rikissa äktade 1210 konung Erik Knutsson i Sverige, Ingeborg 1193 konung Filip August i Frankrike och Helene 1202 Vilhelm den tjocke, Henrik Lejonets yngste son och stamfader för det engelsk-hannoveranska konungahuset. Med sin frilla Tove (se d. o.) hade V. sonen Kristofer, död 1173 såsom hertig af Sönderjylland. -- Ingemann har behandlat V:s historia i en episk dikt: »Valdemar den store og hans maend».
2. V. II Seier, den föregåendes och drottning Sofias son, föddes d. 28 Juni 1170 eller, kanske riktigare, 1169. Han slogs till riddare 1187 och sattes ett par år senare af sin broder Knut VI till hertig öfver Sönder-jylland samt ledde derifrån eröfringen af Holstein och Ditmarsken 1201, hvarpå äfven Lybeck och Hamburg bragtes under danskt välde. År 1202 efterträdde V. sin broder på tronen, kröntes d. 25 Dec. s. å. i Lunds domkyrka och hyllades i Lybeck 1203 af länsfurstarna i norra Tyskland. Under de första tjugo åren af sin regering sträfvade V. att utvidga Danmarks välde. Han sökte i sådant syfte att erhålla länshöghet öfver Norge, som redan hans fader eftersträfvat. Han inblandade sig äfven i Sveriges förhållanden under striden mellan konungarna Sverker Karlsson och Erik Knutsson, men den danska hären led ett afgiordt nederlag vid Lena (1208), och V. slöt 1210 fred med konung Erik samt gaf honom sin syster Rikissa till äkta. Mera lycka hade han under tronfejderna i Tyskland. Han understödde först sin svåger Otto IV emot Filip af Hohenstaufen, men slöt sig senare till Fredrik II och erhöll af denne i Metz 1214 stadfästelse på herradömet öfver alla tyska land n. om Elbe och Elde samt öfver landvinningarna i Wenden. Största betydelsen fingo emellertid hans företag mot de hedniska folken vid Östersjön. Ösel och Dagö intogos 1205, Preussen och Samland 1210, och mot Estland företogs 1219 ett stort korståg med en flotta af 1,200 fartyg. Efter ett blodigt slag vid Reval (»Volmerslaget») d. 15 Juni, i hvilket dannebrogen för första gången användes, måste esterna underkasta sig samt låta sig döpa. Staden Reval anlades 1222. Redan följande år grusades dock den stolta byggnaden. V. blef tillika med sin äldste son (V. den unge) natten mellan d. 6 och d. 7 Maj 1223 tagen till fånga under en jagt på Lyö och bortförd af grefve Henrik af Schwerin, som han 1219 djupt förorättat genom att fråntaga honom ett stort stycke land såsom arf åt grefvens brorsdotter Ida, hvilken var gift med V:s oäkta son Nils. Så snart ryktet om V:s fångenskap blef bekant, lösryckte sig Holstein och de andra nordtyska besittningarna, och tyske kejsaren sökte begagna sig af tillfället att göra sig Danmark länsskyldigt, hvilket likväl riksföreståndaren grefve Albert af Orlamünde, V:s systerson, motsatte sig. Då denne med vapenmakt sökte befria V., blef han slagen vid Mölln i Jan. 1225 och sjelf tagen till fånga. V. tvangs d. 17 Nov. s. å. att ingå en förlikning, hvari han afsade sig anspråken på sina tyska och vendiska besittningar samt förband sig till en lösepenning af 45,000 mark silfver och att icke söka hämd för sin förödmjukelse. Påfven löste emellertid straxt V. från hans ed, derför att denna blifvit honom aftvungen genom förräderi, och V. intog en stor del af Holstein, men i den afgörande drabbningen, vid Bornhöved d. 22 Juli 1227, blef han slagen af de förenade nordtyske furstarna. I striden förlorade han sitt ena öga. Han måste nu sluta fred, och af Danmarks landvinningar återstodo blott Rügen, Estland och en liten del af Preussen. Af mera bestående art var V:s arbete såsom lagstiftare. I Skåne afskaffades jernbörden 1216, och på ett danahof i Vordingborg stadfästes i Mars 1241 V:s jutska lag, hvilken biskop Gunner i Viborg sammanskrifvit efter en dei äldre lagar. Äfven de båda själländska lagarna blefvo antagligen affattade under hans regering. V. fick också tillnamnet »Lovförer» (lagstiftare), hvaremot »Seier» (segrare) tillades honom under en senare tid och ursprungligen begagnades om hans fader. Liksom dannebrogen under V:s tid blef rikets banér, så upptog han också det danska riksvapnet med lejon och hjertan (sjöblad). V. dog d. 28 Mars 1241 i Vordingborg och jordades i Ringsted mellan sina båda gemåler, nämligen Dagmar af Böhmen (gift 1205, d. 1212), moder åt V. den unge, och Bengerd af Portugal (gift 1214, d. 1221), moder åt Erik Plogpenning, Abel och Kristofer, samt en dotter, Sofia (d. 1248), gift med markgrefve Johan af Brandenburg. V. hade tvänne oäkta söner, Nils, grefve af Halland, och (med Esbern Snares enka, Helena) Knut, som blef hertig först af Reval och Bleking, sedermera af Laaland. V:s skiftesrika lefnad har behandlats af Ingemann i den historiska romanen »Valdemar Sejr» och af Hauch i romans-cykeln »Valdemar Sejr, et romantisk eventyr».
3. V. Atterdag, yngste sonen till konung Kristofer II, föddes omkr. 1317 och uppfostrades efter 1328 vid tyske kejsaren Ludvigs af Bajern hof, hvars son Ludvig af Brandenburg äktat V:s syster Margareta. Då grefve Gerhard af Holstein blifvit dräpt (1340), blef V. vid en förlikning med hans söner i Spandau erkänd såsom Danmarks konung och, till följd af en ny förlikning, i Lybeck s. å., äktade han hertig Valdemars af Sönderjylland syster Helvig, hvarvid hennes hemgift, 24,000 mark silfver, afdrogs från de 100,000 mark, för hvilka Nörrejylland var pantsatt. Förmälningen egde rum på Sönderborgs slott, och V. hyllades d. 24 Juni 1340 såsom konung på Viborgs ting samt emottog styrelsen öfver norra fjerdedelen af Nörrejylland. Detta obetydliga välde blef nu utgångspunkten för V:s sträfvan att under sin spira samla hela riket, och efter tjugo års ihärdigt arbete hade han vunnit sitt mål, dels genom köp, dels genom list eller våld, ty han var föga nogräknad i valet af sina medel. Med stor slughet förstod han att begagna hvarje tvist, som yppade sig eller kunde uppväckas mellan hans motståndare, och ändrade hållning alltefter som det bäst främjade hans syften. År 1346 sålde han Estland till de tyske riddarna för 19,000 mark och fick derigenom medel att inlösa vigtiga landsdelar. Äfven digerdöden, som rasade i landet 1349--50 och bortryckte mycket folk, blef honom nyttig. V. slog nämligen under sig en mängd panter, hvilkas innehafvare dött. 1343--50 satte han sig efter hand i besittning af Själland och Möen; 1348 lade han dertill östra delen af Fyen samt Falster, 1353 södra delen af Nörrejylland och slutligen genom segern öfver holsteinarna vid Brobjerg 1357 den öfriga delen af Fyen. V. hade under allt detta att kämpa äfven med inre svårigheter. Bönderna klagade öfver de tunga skatter, som gingo till inlösen af panterna, och kallade honom »den onde». Adeln var missnöjd med V:s myndiga styrelse och framförallt hans hårda processer för återvinnande af jordagods, som på orätt sätt afhändts kronan. På Jylland grep adeln flere gånger till vapen mot honom och inlät sig t. o. m. med rikets fiender under ledning af sådana män som Klaus Limbek och Stig Anderson. I Jan. 1359 blefvo Stig Andersons son, Ove Stigson, och broder, Peder Anderson, samt den rike Niels Bugge på Hald mördade i Middelfart af några fiskare på hemvägen från ett möte med V., och denue nödgades med ed värja sig för misstanken om delaktighet i detta brott. 1360 begagnade han sig med stor förslagenhet af de stridigheter, i hvilka konung Magnus Eriksson var invecklad, för att återvinna de skånska landskapen, hvilkas besittning han 1341 och 1343 tillförsäkrat Magnus och hans efterkommande. År 1361 intog och brandskattade han dertill Visby, hvarefter han och de danske konungarna efter honom förde titeln »de gothers konge». Men företaget uppväckte stor förbittring hos hansestäderna, hvilka sände en stor flotta till Öresund 1362, men blefvo slagna vid Helsingborg. De svenska anspråken på Skåne lyckades han på ett listigt sätt häfva. De herrar, som vid denna tid sutto vid makten i Sverige, hade bestämt, att Magnus' son konung Håkan skulle äkta den holsteinska prinsessan Elisabet; men då denna på resan till Sverige blef stormdrifven till Bornholm, qvarhöll V. henne derstädes, hemtade Håkan och hans fader och fick ett redan 1358 aftaladt äktenskap till stånd emellan sin dotter Margareta och Håkan samt anspråken på de skånska landskapen häfda. Med hansestäderna och de holsteinske grefvarna slöt V. fred 1365 och med konung Albrekt 1366. Slutligen, 1368, kom också den återstående, pantsatta delen af Nörrejylland under danska kronan. Men redan s. å. utbröt en ny fejd med hansestäderna, hvilkas sillfiske i Öresund V. egenmäktigt tog sig för att beskatta högre än förut. Då de till ett förbund samlade alla hans fiender, Sverige, Mecklenburg och Holstein, till hvilka äfven hertig Henrik af Sönderjylland och den jutska adeln slöto sig, fann V. det rådligast att lemna riket, i April 1368; för att söka hjelp i utlandet, sedan han öfverlemnat styrelsen åt sitt råd, med Henning Podebusk i spetsen. Hoppet om främmande bistånd slog likväl fel, men riksföreståndaren lyckades upplösa fiendernas förbund och sluta särskild fred med hansestäderna (1370), om ock på mycket förödmjukande vilkor; bl. a. skulle V. ej få återvända, förrän han stadfäst freden. Först i Juli 1372 kom V. tillbaka. Han afled d. 24 Okt. 1375 på Gurre slott; hans lik jordades först i Vordingborg, men flyttades 1377 af drottning Margareta till Sorö. Hans tillnamn härleder sig af uttrycket »der tage» (ett tyskt utrop) snarare än af »imorgen er der atter en dag», hvilket är den vanliga förklaringen. Med sin drottning, Helvig (d. 1374), hade han 2 söner och 4 döttrar, bland dem Kristofer (d. 1363), Ingeborg (gift 1362 med hertig Henrik af Mecklenburg) och Margareta. De tre andra dogo unga. Genom förvexling af denne Valdemar med V. I har man tillagt honom ett kärleksförhållande till en viss Tovelille (se derom Tove). Sagan framställer V. som en passionerad jägare, hvarför han till straff går igen som »den vilda jagten». V. är hjelten i Hertz' dram »Valdemar Atterdag» samt i Hauchs romans-cykel af samma namn och Ewalds roman »Valdemarstoget». E. Ebg.