Valdemar, danska prinsar. -- 1. V. den unge, f. 1209, son af Valdemar Seier och drottning Dagmar, hyllades redan 1215 på Samsö af rikets stormän, valdes derefter till konung på Viborgs ting och kröntes 1218 i Slesvigs domkyrka. I Maj 1223 blef han tillika med sin fader tillfångatagen af grefve Henrik af Schwerin och lösgafs först vid påsken 1226. Han omkom d. 28 Nov. 1231 genom ett vådaskott på en jagt i Refsnäs skog. Sedan 1229 var V. förmäld med Eleonora af Portugal, dotter till konung Alfons II (broder till hans styfmoder Bengerd) och död i barnsäng redan i Maj 1231. -- 2. V., hertig af Sönderjylland, den föregåendes halfbrors son, konung Abels af Danmark och Mechtilds af Holstein son, f. omkr. 1238, blef i Febr. 1251 på ett danahof i Rendsborg erkänd som tronföljare, men s. å. på hemresa från Paris tillfångatagen af ärkebiskopen af Köln och lössläppt först 1254. Under tiden hade han af sin farbroder Kristofer I blifvit undanträngd från tronföljden och fick åtnöja sig med Sönderjylland som län. Död 1257. -- 3. V., den föregåendes brorson, hertig af Sönderjylland, född omkr. 1260, uppfostrades efter sin faders (hertig Erik) död (1272) under konung Erik Glippings tillsyn och insattes 1283 som hertig. Då hans kraf på ön Als och kronans gods i Sönderjylland af danahofvet i Nyborg i Maj 1285 afvisades, ämnade V. sig till Norge för att med dess hjelp rycka till sig kronan, men han blef fängslad i Helsingör, hvarjämte hans hertigdöme indrogs till kronan. Genom några utländska furstars mellankomst fick V. 1286 sin förläning tillbaka mot det att han afsade sig öfriga anspråk. Sedan Erik Glipping blifvit mördad i Nov. s. å., fick han dock sin önskan uppfylld. I Maj 1287 utsågs han till förmyndare för Erik Menved och erhöll Langeland såsom nytt län. Då Erik Menved, sedan han 1292 blifvit myndig, indrog Langeland, bröt striden ut på nytt, men bilades genom förlikning 1296, hvarvid Als förenades med Sönderjylland och V:s broder Erik Langben fick Langeland i förläning. Död 1312. V. var gift med en prinsessa af Sachsen-Lauenburg och hade med henne en son, hertig Erik II. -- 4. V., den föregåendes sonson, hertig af Sönderjylland, f. 1314, efterträdde 1325 sin fader, Erik II, såsom hertig och blef i Juni 1326 i Viborg vald till konung i Danmark i stället för Kristofer II. Förmynderskapet för V. utöfvades af hans morbroder grefve Gerhard af Holstein, och riket styckades i förläningar åt de stormän, som lemnat sin hjelp åt V. Då konung Kristofer 1330 förliktes med de holsteinske grefvarna, fick V. återgå till sitt län. I Febr. 1340 slöt han aftal med grefve Gerhard, som fick Sönderjylland i pant, medan V. tog Nörrejylland. Pantsättningen af Sönderjylland till de holsteinske grefvarna gjorde, att V. aldrig blef herre öfver hela sitt län. Död 1364. I sitt äktenskap med prinsessan Riccardis af Sachsen-Lauenburg hade V. en son, Henrik, den siste hertigen af Sönderjylland.-- 5. V. Kristian, »grefve af Slesvig och Holstein», f. 1622, son af konung Kristian IV och Kirsten Munk, upphöjdes till tysk riksgrefve 1630 och sändes till Ryssland 1643 för att äkta tsar Mikaels dotter Irene, men vägrade att öfvergå till grekisk-katolska läran och hölls derför i ett slags fångenskap till i Aug. 1645. Efter sin faders död (1648) umgicks han med planer på att blifva vald till konung med förbigående af halfbrodern Fredrik III och kom derigenom på spänd fot med denne. Han lefde mest i utlandet, gick i svensk tjenst 1655 och stupade i en träffning vid Lublin i April 1656. Jfr C. Nyrop: »Nogle oplysninger om Grev V. K:s Ruslandsfærd 1643--45» (i »Dansk hist. tidsskr.» Sjette række, III, 2; 1891). -- 6. V., född d. 27 Okt. 1858 på Bernstorffs slott, son till konung Kristian IX och Lovisa af Hessen, blef 1880 löjtnant och 1889 kapten vid flottan. Han ingick 1885 äktenskap med prinsessan Marie af Orléans, född d. 13 Jan. 1865, dotter till hertig Robert af Chartres, och har med henne tre söner. I Nov. 1886 valdes V. af bulgariska nationalförsamlingen till furste, men afslog anbudet. E. Ebg.
Nordisk familjebok · första upplagan
Valdemar
Ämne: Nordiska medeltidskungar och furstar · Kejsare, kungar, drottningar och furstehus
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 122–123 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗