Verb (Lat. verbum, plur. verba, »ord»), gramm., betecknar enligt gängse språkbruk en viss ordklass inom de flesta kända såväl indo-europeiska som icke indo-europeiska språk. Benämningen verbum härleder sig från de romerske grammatikerna (Varro m. fl.) och är en direkt öfversättning af det i samma betydelse ända från Platon och Aristoteles specielt af de grekiske grammatikerna (Dionysios Thrax, Apollonios o. s. v.) använda grekiska rhema, »ord», »utsago». Af de gamle definierades verb såsom den ordklass, som betecknar en »utsago», m. a. o. hvars specifika användning är att vara »predikat». Denna definition, som afser funktionen, går igen i våra grammatiker, t. ex. under formen »verb kallas sådana ord, som tjena att utsäga en handling eller ett tillstånd om ett ting, så att derigenom en sats uppkommer» el. dyl. -- Emellertid är en ordklassindelning efter funktionen i satsen för definitionen af ordklassen verb föga användbar. Ty från denna synpunkt bör man komma till ett af två resultat. Antingen är verb den ordklass, som i och för sig kan utgöra en sats. Så är nu fallet i flere, specielt de äldre indo-europeiska språken, t. ex. Lat. legit, »han läser». Men detta är icke fallet i särskildt de nyare språken och endast delvis i de äldre. Att endast fästa sig vid ordens betydelse leder icke häller till en uttömmande definition af verb. Från denna synpunkt kunde man säga, att verbet betecknar ett »skeende». Men äfven t. ex. nomina kunna uttrycka ett skeende. Bäst torde man med afseende på böjningen kunna definiera verb såsom ett sådant ord, hvilket kan konjugeras (till skilnad från t. ex. nomen, som har deklination, och flexionslösa ord). Men denna definition passar icke in på t. ex. kinesiskan (de isolerande språken i allmänhet), der endast funktionen, som i sin tur bestämmes af ställningen i satsen, afgör om ett ord är t. ex. nomen eller verb. Liknande är förhållandet i de ural-altaiska språken, der ingen annan skilnad mellan nomen och verb finnes än den, att den för nomen och verb i formelt hänseende gemensamma kategorien är nomen, när den står som subjekt, verb när den står som predikat eller predikativ, i hvilket fall speciella pronominalelement, som tillkomma, förtydliga eller förstärka den resp. funktionen. Frågan om prioriteten af nomen eller verb i de indo-europeiska språken är betydelselös och belyses af förhållandet t. ex. i de ural-altaiska språken, der funktionen i hvarje särskildt fall är bestämmande (jfr fall sådana som läsa är en konst, der läsa är subst., och jag skall läsa, der läsa är en del af verbaluttrycket). Och det är en allmänt gjord iakttagelse, att vissa verbalkategoriers stammar äro identiska med vissa nomi-nalstammar. Det är endast arten af (den under tidernas lopp utvecklade) flexionen, som i de faktiskt lefvande språken bestämmer skilnaden mellan nomen och verb. Emedan nu denna är i allmänhet olika, när ordet står som subjekt och som predikat, samt man i det aktuella språket fäster ett annat slags betydelse vid predikatet än vid subjektet, så har deraf följt, att man vid definition af verb sökt göra såväl betydelsen som funktionen bestämmande. Båda synpunkterna äro berättigade, men kunna icke åstadkomma en bestämd afgränsning till andra ordklasser, emedan de faktiskt öfvergå i hvarandra. Så äro för vårt språkmedvetande infinitiv och particip så tillvida nära sammanhörande med verbet, som de mera än andra nomina i sin stambildning ansluta sig till verbet, men till formen äro de, som bekant, nomina. -- I de flekterande språken har hos verbet utvecklat sig en rik böjning i olika kategorier, som kallas konjugation. De vigtigaste dylika kategorier äro numerus, person, tempus, modus och genus (se dessa ord), som betecknas genom personaländelsernas eller vissa stambildningselements beskaffenhet. Specielt vigtig är den kategori, som kallas genus, till hvars utbildning hufvudsakligen funktionen bidragit. Bland de vigtigaste genera nämna vi aktivum, medium och passivum (i vissa språk gifvas också andra genusnyanser). Aktivum (af Lat. activus, »verksam») är den kategori af former, som (med afseende på betydelsen) antingen beteckna den i verbet uttryckta verksamhetens öfvergång på ett annat föremål än subjektet (nämligen objektet), i fall verbet till betydelsen är »transitivt» (se d. o.), eller -- dock ej uteslutande -- det i verbet uttryckta tillståndet eller skeendet i allmänhet, i fall verbet är »intransitivt» eller neutralt (se dessa ord). Medium (af Lat. medius, »i midten befintlig») är den kategori, hvarigenom det transitiva verbets verksamhet uttryckes återgående på subjektet. Det är ofta, historiskt sedt, uppkommet genom tillfogande af reflexiva pronomina. Liksom det s. k. aktiva (= transitiva) verbet har sin specifika betydelse uttryckt i aktivum, så finna de s. k. »reflexiva» verben sin motsvarighet i medium. Specifika användningar af neutrala verb (i aktiv form) eller reflexiva verb (i äldre språken uttryckt genom medium) i satsen hafva ofta gifvit upphof åt passivum (se vidare Medium, 1). Passivum (af Lat. passivus, »mottagande intryck») är det gemensamma namnet för den kategori af former, hvilka uttrycka, att subjektet är föremål för en på detsamma (utifrån) riktad verksamhet eller är innehållet i ett verbs handling. Skilnaden mellan aktivet och passivet är, som nämndt, af syntaktisk natur. Den omständigheten att hvad som vid ett aktivt brukadt verb är objekt, vid ett passivt brukadt verb subjekt, gör det möjligt, att ett psykologiskt subjekt, som annars måste uttryckas i form af objekt, äfven blir grammatiskt subjekt. Är psykologiskt subjekt det, hvarvid en föreställning (predikatet) för medvetandet hufvudsakligen anknytes, så inses, att vid ett passivt brukadt verb är subjektet, såsom det, hvarpå uppmärksamheten hufvudsakligen är riktad, psykologiskt subjekt, äfven om det vid ett aktivt uttryckssätt är grammatiskt objekt. I opersonliga satser är skilnaden mellan aktiv och passiv knappast märkbar; endast bruket har ledt till olika uttryckssätt vid olika slags verb, t. ex. det regnar i förhållande till det sjunges. Och i allmänhet äro t. ex. nominalformerna ursprungligen indifferenta med afseende på genus verbi; Sv. hafvande är aktivt, men innehafvande kan i vissa ålderdomliga förbindelser (laguttryck) vara passivt. Passivet såsom grammatisk kategori har olika upprinnelser. Närmast har det utvecklats ur aktivet af verb med neutral betydelse eller med sådan (ockasionel) användning. Då det om ett subjekt säges, att det är aktivt verksamt i en handling hänga (= komma någon att hänga, upphänga), har detta verb aktiv (kausativ) betydelse. Om det deremot om objektet i en aktiv sats säges, att det är (eller kommer i) ett passivt tillstånd af hvad som ligger i begreppet hänga, kan detta i denna neutrala (intransitiva) betydelse närmast jämföras med pass. hängas (upphängas). Skilnaden mellan hänga och (upp-) hängas består endast i den olika tidsarten (durativ, momentan). Så kan sv. falla vara ett passiv till fälla, Lat. cadere, »falla», till caedere, »fälla». I Lat. har man också vid cadere utbildat en konstruktion, som öfverensstämmer med passivets: cadere ab aliquo = »falla för någon» (egentl. orsaken utgående från någon), ungefär detsamma som occidi ab aliquo = »dödas af någon». Sv. blifva är pass. till göra, alldeles som Lat. fio (egentl. = »blifva») med passiv konstruktion till facio, »göra»; vidare dö i förhållande till döda, o. s. v. T. scheinen (egentl. = »skina») har samma betydelse som Sv. »synas», sål. ett slags pass. till sehen, »se». Men såsom grammatisk kategori kan passivet först då sägas vara till, när det bildas af samma stam som aktivet genom ett för alla (eller en bestämd grupp) gemensamt bildningselement. T. ex. om de urgermanska verben på -nan (jfr T. lernen, »lära sig», ett slags passiv, reflexiv, till lehren, »lära») kommit derhän att utgöra mönster för en bildning med passiv betydelse af hvilket verb som hälst, ungefär som man kan bilda fyllna (= fyllas) till fylla o. s. v., så kunde man kalla bildningen på -na i Sv. för passiv. Det är ungefär på det sättet, som man har att tänka sig, att passivet i sanskrit på -ya-te (3:dje sing. pr.) uppkommit af verba med intransitiv betydelse på -ya-ti (3:dje sing. pr. akt.), blott så, att de mediala personaländelserna blifvit förherskande i passivum. I Grek. har pass. utvecklats ur medium eller är i det hela lika med detsamma. I Lat. torde också vissa mediala former hafva legat till grund, men det egentliga passivmärket är der, liksom i de keltiska språken, ett r: capior, »jag tages» (capio, »jag tager»). I de moderna språken bildas passivum antingen genom omskrifning med participium perf. (pass.) och ett hjelpverb med betydelsen »vara», »blifva» (Fr., T. o. s. v. liksom delvis i de äldre språken), eller också har ett genom sammansättning uppkommet medium (reflexivum) blifvit passivum: så vissa förbindelser i Fr. med se. I Sv. har pass. på -s ur -st, -sk utvecklats ur ett medium, bildadt med urspr. prom. sik, »sig.» -- Liksom aktiva (neutrala) former kunna användas i passiv betydelse, så kunna urspr. passiva former småningom öfvergå till att användas i aktiv (neutral) betydelse. Ett slående exempel är det norsk-danska jeg synes = »det synes mig», »jag tycker». -- I sammanhang med verbets genus står enligt det föregående indelningen i transitiva och intransitiva verb (se dessa ord), som båda kunna användas neutralt, då den i verbet uttryckta verksamheten eller tillståndet (skeendet) utsäges endast i och för sig utan förhållande till ett objekt. Endast de transitiva verben kunna hafva fullständigt passivum, de intransitiva egentligen blott i opersonliga uttryck, jfr t. ex. Lat. curritur, »det springes» (= »man springer»). I sammanhang med medium hafva de s. k. reflexiva verben utvecklats; reflexiviteten uttryckes i allmänhet genom reflexiva pronomina som objekt (eller i adverbial ställning), t. ex. Sv. erinra sig. Ur reflexiva eller passiva uttryck framgå ofta s. k. reciproka verb, uttryckande ömsesidighet i verksamheten, t. ex. Sv. slås (= »slå hvarandra»); reciprok betydelse kan naturligtvis förefinnas under andra former, t. ex. gräla. För såvidt ett verb i passiv form förlorat den passiva betydelsen, kallas det deponens (af Lat. deponere, »aflägga», näml. den passiva betydelsen), vare sig med reciprok-reflexiv (neutral) betydelse, såsom i Lat. niti, »stödja sig», Sv. slås, stångas, kappas, eller till följd af längre gående förskjutning med transitiv betydelse, i det de börjat konstrueras med ackusativobjekt, t. ex. Lat. hortor, »jag uppmanar», Sv. hoppas o. s. v. Med semideponens (specielt inom latinska grammatiken) menar man ett verb, hvars formsystem är sammansatt af delvis aktiva, delvis passiva former i olika kategorier, t. ex. Lat. andeo -- ausus sum -- audere, »våga«. Omvändt tjenstgöra i passiv funktion verb, som hafva aktiv form (jfr cadere, fio o. s. v., se ofvan). De kallas i den latinska grammatiken activo-passiva, t. ex. vapulo, »jag piskas», veneo, »jag säljes», o. s. v. -- I afseende på den art af handling (skeende o. s. v.), som verben hafva, »aktionsarten» (se under Tempus), äro flere slag tänkbara. Bland de oftast med namn förekommande typerna märkas: 1) med större eller mindre anslutning till tidsarten: a) imperfektiva med underafdelningarna α) durativa, uttryckande oafbruten fortvaro, och β) iterativa l. freqventativa, uttryckande upprepad handling ofta med intensiv anstrykning (Lat. agitare, »pådrifva»); b) perfektiva eller momentana, uttryckande handlingens förläggande till en enhetligt tänkt tidpunkt, ofta med bibetydelse af densammas afslutning i denna tidpunkt, med några speciella grupper: α) inchoativa, uttryckande en handlings inträde (Lat. verba på -sco), β) enkelt perfektiva, γ) iterativt perfektiva o. s. v. (se under Tempus); 2) utan uttryckt tidsart: a) intensiva, uttryckande förstärkning i verbalbegreppet (t. ex. storspringa o. s. v.), b) desiderativa, uttryckande en önskan (Lat. esurio, »jag önskar äta»), c) diminutiva, uttryckande förminskning (Lat. cantillo, »jag småsjunger»). d) faktitiva, uttryckande framkallande af en egenskap (Grek. [iso], [isóo] »jag gör jämn»), e) kausativa, förekommande i vissa språk med specifik bildning (t. ex. i sanskrit) och med betydelsen »föranleda», »komma någon att göra något» (jfr T. gehen machen, Fr. faire aller), o. a. arter.
Med hjelpverb menar man sådana verb, hvilkas konkreta betydelse afnötts, och som i stället, mest i de moderna språken, användas för att (analytiskt) bilda vissa böjningskategorier (se vidare Hjelpverb). Verbet vara (jag är, Lat. sum, o. s. v.), såsom förbindande subjekt och predikat, kallar man verbum substantivum. -- Indelningen i primära och sekundära (primitiva och derivata) afser verbens egenskap att icke kunna härledas af andra i språket befintliga ord (t. ex. bära, som icke han härledas ur något annat samtidigt ord) eller att förutsätta ett sådant ord (t. ex. täcka af tak, fylla af full o. s. v.). Denna indelning har emellertid ringa betydelse; ty verb, som nu se ut att vara primitiva, kunna i en tidigare period varit derivata (härledda). Med afseende på indelningen tematiska och otematiska verb jfr Presens. -- Verbens böjning, hvarmed menas de olika former ett verb antager för olika numeri, personer, tempora, modi o. s. v., kallas konjugation (se d. art., der det äfven redogöres for begreppen »svaga» och »starka» verb; jfr dessutom Vexelljud). Specielt med afseende på person kunna verben indelas i personliga och opersonliga verb. Af senare slaget äro verb sådana som det regnar, det snöar, det brinner o. s. v. K. F. J.