Vitz

Vitz (T. witz, egentl. vett, qvickhet), ordqvickhet, ordlek, sammanställning af någorlunda likaljudande ord, som hafva skiljaktig bemärkelse, eller ock användning af ett flertydigt ord i dubbeltydig mening. Likheten i ords ljud i förening med olikhet i de föreställningar, som de uttrycka, erbjuder ett nära liggande spelrum för qvickheten, t. ex. i afton gifves gunås (Gounods) Faust. När en landtjunkare vid ett stadsbesök förklarade, att han ej reste in till staden oftare, än då der hölls någon »fête», yttrades: också säga menniskorna här, så ofta de se er: »se så, nu är det fä't i stan igen». Sådana »akustiska» ordlekar l. ljudvitzar (Fr. calembours) äro lika lätta att finna på som att uppfatta. De folkliga skämtbladen öfverflöda deraf, och vissa städers innebyggare (bl. a. Berlins och Göteborgs) hafva fått namn om sig att vara fallna för dylika språkliga lekar. Ljudvitzen bekymrar sig ej om ordens betydelse och binder sig ej ängsligt vid det föreskrifna ljudet, utan leker dermed tills »pointen» träffar in. Lätt nog förirrar den sig på det plattas och dummas område, t. ex. i ett visst slag af andefattiga gåtor: Hvilken vishet är odräglig? Näsvishet! Hvilket mod kläder illa? Högmod! o. s. v. Högre står menings-ordleken (Fr. bon mot). Samma ord kan i sig förena olika bemärkelser eller sådana, som låta tänja sig ända till sin motsats. I de skiljaktiga föreställningar, som träffa in på ett och samma ord, erbjuder sig sjelfmant medel till en pointe, t. ex. det Fahlcrantz tillagda infallet om de stängda dörrarna på universitetsbyggnaden, att äfven de voro förlästa. Tvänne herrar möttes i en mörk trappa. »Det var fasligt hvad här är mörkt» sade den ene och fick till svar: »Tackar för upplysningen!» Det berättas om Napoleon I, att han, då han en gång förärat en ung dam en bröllopsgåfva och såg hennes förtjusning deröfver, skall hafva yttrat: »Le présent lui fait oublier le futur» (»presenten kommer henne att glömma sin brudgum»; »det närvarande kommer henne att glömma tänka på hvad som förestår»). Ordet afgör här pointen icke genom sin klang, utan genom sin mening. Ju flere betydelser som sammanträffa i ett ord eller kunna inläggas deri, dess vidsträcktare och beqvämare blir vitzens spelrum; den ena ordleken framkallar den andra. Pointen består just deri att bägge (eller alla) betydelserna gälla och passa in. Passa de båda lika bra, är ordleken oförarglig; låter man på ett skalkaktigt eller elakt sätt den ena betydelsen öfverväga, blir ordleken pikant eller sårande. Språket sjelf ger uppslag dertill, ity att det ställer den ena betydelsen bakom den andra och låter den ena gälla i naturlig och egentlig, den andra i bildlig och oegentlig mening. Sålunda blir det lätt att likasom gömma den ena betydelsen bakom den andra, dock i afsigt att den gömda skall märkas. Hit hör den »tvetydiga», eqvivoka ordleken, hvilken egentligen rör sig med sådana ting, som anständighet och bruk förbjuda oss att öppet nämna, och hvilka derför föras fram lätt maskerade. -- Se K. Fischer: »Über die entstehung und die entwicklungsformen des witzes» (1871; ny uppl. i »Kleine schriften», 1889).