Sida 635
Wittkamp ...
Banér öfvergick Dosse och ämnade sysselsätta fienden i fronten, som skyddades af redutter, medan hans venstra flygel skulle kringgå fienden och anfalla honom i ryggen. Men Banér anfölls i fronten och var trots den största ihärdighet i försvaret nära att duka under, då å ena sidan Leslie med fotfolket, å andra sidan den genom terrängförhållandena uppehållna venstra flygeln under Stålhandske och King gåfvo svenskarna afgjord öfvervigt. Dessa hade 1,124 man i döda och 2,245 i sårade, fienden, under striden och på återtåget, 4 à 5 tusen döda, 6,000 sårade, hvarjämte han förlorade 2,000 fångar, 33 kanoner, hela trossen samt 151 fanor och standar. Kurfurstens och de kejserlige generalernas bordsilfver fanns bland bytet. Denna svenska vapnens framgång utplånade intrycket af nederlaget vid Nördlingen, ingaf bundsförvanterna nytt mod och återställde med ens svenskarnas öfvervigt i norra Tyskland. (Uppgiften att generallöjtnant Vitzthum i väsentlig grad bidragit till svenskarnas seger är grundlös. Banér sjelf ansåg, att slaget så när hade förlorats genom Vitzthums nästan förrädiska uppträdande. Se vidare art. om Vitzthum.) Jfr K. Schmidt: »Die schlacht von W.» (1876).
Witt Talmage. Se Talmage.
Vitu, fordom tyskt skyddsområde i eqvatoriala Öst-Afrika (suaheli-landet) n. om floden Tana vid Indiska hafvet, förvärfvades 1885 genom Denhardt af sultanen Fumulat, med tillnamnet Simba, åt tyska kolonialföreningen och ställdes s. å. under Tyska rikets beskydd. Enligt de s. å. fastställda gränserna hade det en areal af 1,350 qvkm. Jämte det af sultanen af Sansibar afträdda kustområdet n. om V. till Kismaju öfverlemnades V. 1890 till England i utbyte mot ön Helgoland.
Vitu [-ty'], Auguste Charles Joseph, fransk skriftställare, f. 1823 i Meudon, var under 1840-talet medarbetare i olika tidningar och skref under de oroliga åren 1848--51 i kontra-revolutionära pressorgan. Han blef 1854 redaktör af »le Pays», 1860 af »le Constitutionnel» och 1867 af den högkonservatifa »l'Étendard», hvilken han lemnade 1868. År 1870 blef V. teaterkritiker i »Le Figaro» och 1872 derjämte medarbetare i den bonapartistiska »le Gaulois». Han dog 1891. Förutom lättare tidningsuppsatser, af hvilka samlingar utgifvits, författade V. bl. a. Histoire de Napoléon III (1854), Études littéraires sur la revolution française (s. å.), Contes à dormir debout (1860; 3:dje uppl. 1876) och Histoire civile de l'armée (1868).
Vitus (Veit) den helige, martyr, hvars ben 836 öfverflyttades från abbotstiftet Saint-Denis' kyrka till det då nyanlagda klostret Ny-Corvey i Westfalen. -- Om orsaken till att danssjukan benämnes chorea Sancti Viti l. Veitsdans se Danssjuka.
Vitz (T. witz, egentl. vett, qvickhet), ordqvickhet, ordlek, sammanställning af någorlunda likaljudande ord, som hafva skiljaktig bemärkelse, eller ock användning af ett flertydigt ord i dubbeltydig mening. Likheten i ords ljud i förening med olikhet i de föreställningar, som de uttrycka, erbjuder ett nära liggande spelrum för qvickheten, t. ex. i afton gifves gunås (Gounods) Faust. När en landtjunkare vid ett stadsbesök förklarade, att han ej reste in till staden oftare, än då der hölls någon »fête», yttrades: också säga menniskorna här, så ofta de se er: »se så, nu är det fä't i stan igen». Sådana »akustiska» ordlekar l. ljudvitzar (Fr. calembours) äro lika lätta att finna på som att uppfatta. De folkliga skämtbladen öfverflöda deraf, och vissa städers innebyggare (bl. a. Berlins och Göteborgs) hafva fått namn om sig att vara fallna för dylika språkliga lekar. Ljudvitzen bekymrar sig ej om ordens betydelse och binder sig ej ängsligt vid det föreskrifna ljudet, utan leker dermed tills »pointen» träffar in. Lätt nog förirrar den sig på det plattas och dummas område, t. ex. i ett visst slag af andefattiga gåtor: Hvilken vishet är odräglig? Näsvishet! Hvilket mod kläder illa? Högmod! o. s. v. Högre står menings-ordleken (Fr. bon mot). Samma ord kan i sig förena olika bemärkelser eller sådana, som låta tänja sig ända till sin motsats. I de skiljaktiga föreställningar, som träffa in på ett och samma ord, erbjuder sig sjelfmant medel till en pointe, t. ex. det Fahlcrantz tillagda infallet om de stängda dörrarna på universitetsbyggnaden, att äfven de voro förlästa. Tvänne herrar möttes i en mörk trappa. »Det var fasligt hvad här är mörkt» sade den ene och fick till svar: »Tackar för upplysningen!» Det berättas om Napoleon I, att han, då han en gång förärat en ung dam en bröllopsgåfva och såg hennes förtjusning deröfver, skall hafva yttrat: »Le présent lui fait oublier le futur» (»presenten kommer henne att glömma sin brudgum»; »det närvarande kommer henne att glömma tänka på hvad som förestår»). Ordet afgör här pointen icke genom sin klang, utan genom sin mening. Ju flere betydelser som sammanträffa i ett ord eller kunna inläggas deri, dess vidsträcktare och beqvämare blir vitzens spelrum; den ena ordleken framkallar den andra. Pointen består just deri att bägge (eller alla) betydelserna gälla och passa in. Passa de båda lika bra, är ordleken oförarglig; låter man på ett skalkaktigt eller elakt sätt den ena betydelsen öfverväga, blir ordleken pikant eller sårande. Språket sjelf ger uppslag dertill, ity att det ställer den ena betydelsen bakom den andra och låter den ena gälla i naturlig och egentlig, den andra i bildlig och oegentlig mening. Sålunda blir det lätt att likasom gömma den ena betydelsen bakom den andra, dock i afsigt att den gömda skall märkas. Hit hör den »tvetydiga», eqvivoka ordleken, hvilken egentligen rör sig med sådana ting, som anständighet och bruk förbjuda oss att öppet nämna, och hvilka derför föras fram lätt maskerade. -- Se K. Fischer: »Über die entstehung und die entwicklungsformen des witzes» (1871; ny uppl. i »Kleine schriften», 1889).
Witzleben. 1. Karl August Friedrich von W., tysk novellist under psevdonymen A. von Tromlitz, född i Tromlitz nära Weimar 1773, deltog såsom preussisk officer i Rhen-fälttågen 1792--95, trädde efter Tilsit-freden i tjenst hos storhertigen af Berg och kommenderade 1811 på fransmännens sida ett mot
Källa: Project Runeberg ·
