Volfram

Volfram (T. wolfram). 1. Kem., ett metalliskt grundämne, hvars oxid upptäcktes 1781 af Scheele i ett af de mineral, som kallades tungsten, hvarför metallen äfven benämnes scheelium och tungsten. Namnet volfram kommer af den gamla tyska bergsmannatermen »wolfrig», frätande, emedan man inbillade sig, att mineralet volfram, som träffas tillsammans med tennmalm, vid tennsmältningen minskade tennmängden. Volfram träffas i naturen tämligen sällan och alltid i form af syreföreningar, såsom volfram-syrade salter af jern och mangan, kalcium och bly. Metallen, som först framställdes af bröderna d'Elhujart, är jernfärgad, mycket hård, svårsmältlig och tung. Dess egentliga vigt uppgår nämligen till 19,1. Atomvigten, som tecknas W, är 184. I sina kemiska förhållanden liknar volfram mest metallerna molybden och uran samt har liksom dessa mycket vexlande mättningsstadier. På det högsta mättningsstadiet ger den en gul oxid, WO₃, som kallas volframsyra och med baser ger färglösa salter, bland hvilka natriumsaltet fått användning till impregnering af tyger för att göra dem oantändliga. Metallen volfram nyttjas till legeringar. En halt af 1 till 2 proc. volfram ökar fastheten hos brons. Volframhaltigt stål utmärkes af stor fasthet och seghet, hvarför det nyttjas till verktyg. -- 2. Miner. Se Volframit. P. T. C.