C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet

George Sand har i ett bref till Sainte-Beuve skildrat sin natur och skaldenaturen i allmänhet i några drag, som vi anse lämpliga att i detta sammanhang anföra*. Frågan är om filosofen Jouffroy, som önskat göra hennes bekantskap, men hvilken hon fruktade såsom en alltför sträng och stel moralist, j »Jouffroy», skrifver hon, »är påtagligen en man som, om talet i föll på att äta menniskokött, skulle utbrista: ’Det har aldrig fallit någon verklig menniska in, att äta menniskokött’: Ni deremot med er mera omfattande blick skulle säga: ’Det lär gifvas menniskor, som verkligen äta menniskokött’. Jag deremot skulle säkert tänka: Huru kan månne menniskokött smaka?» — djupa ord, anmärker den anförde danske kritikern, j som i sig innehålla en definition på skaldens väsen i motsats till iakttagarens och moralistens.

I likhet med många andra skalder, kände Almqvist ett oemotståndligt begär att låta sin fantasi och reflexion frossa på experiment, som menniskor i allmänhet frukta och afsky. Det fins en anekdot om Byron, att han en gång med en liten knif i handen utbrast: »Jag skulle bra gerna vilja veta, hur man är till mods, när man begått ett mord!» På denna anekdot har man bygt röfvarhistorier som gerna må förlöjligas, enär inga andra bevis föreligga, att Byron skulle mättat sin öfverretade fantasi med ett eller annat mord. Men om en dylik förfärande lust uppträder under sådana omständigheter som fallet är med Almqvist, så har man säkert starka skäl att taga med i beräkningen detta fantasiens frossande i gräsligheter och alldeles specielt i mord. Detta synes ock varit J. A. Hazelii öfvertygelse, då han i afseende på Almqvistska katastrofen yttrade: »Man spelar icke ostraffadt djefvul».

Att Almqvist i dagarna näst före sin afvikning från fäderneslandet umgicks med förgiftningsplaner, är alldeles ovedersägligt. Förutom de bevis härpå, som rättegångshandlingarna förete, anse vi oss böra framlägga étt vitnesbörd, som hittills icke varit publiceradt. Dr Herman Sätherberg, hvilken af Almqvist plägat anlitas som läkare, men under ransakningen vi-

* Vår kännedom härom hafva vi hemtat ur G. Brandes’ »Hoved- j strömninger», naturalismen i England, sid. 443.