Read Runeberg

C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet

Originalsida 217
Originalsida 217
Originalsida 216
Originalsida 217
216–217

Sida 217

VII. Flykten från fäderneslandet Almqvists sista lefnadsöden

jag kan ej ansvara för huru de kunna göra med hans tillgångar, de kunna göra med gubben hvad de vilja». Sonen beklagade detta förhållande och fann ledsamt äfven att ingen vore i gubbens närhet, som kunde bevaka sonens intressen. Detta erbjöd sig Almqvist då att göra, samt anhöll om fullmakt. Efter Almqvists diktamen skref då von Scheven junior en fullmakt, hvarigenom Almqvist berättigades att vid rytt-mästarens dödliga frånfälle genast taga hand om boet. Då Almqvist fått denna fullmakt, aflägsnade han sig genast, och derefter besökte han icke von Scheven d. y.

Härmed är, på ett ganska tillfyllestgörande sätt, den frågan besvarad, hvad fördel Almqvist kunde hafva af von Sche-vens död.

Äfven hos ryttmästarens hustru gjorde Almqvist ett par besök, som äro för honom i hög grad graverande. Han sökte nämligen på de grunder, som han framstält äfven inför sonen, förmå henne att flytta hem till mannen. Hon nekade, bland annat af det skäl, att om ryttmästaren nu aflede, skulle hon under sådana förhållanden kunna bli misstänkt för att hafva tagit honom af daga, hvarvid Almqvist bleknade och strök sig öfver pannan. Fru von Scheven drog ej häraf några misstankar, utan yttrade åt sin omgifning, att Almqvist säkerligen af fromhet häpnat vid tanken på möjligheten af ett sådant brott. Icke heller misstänkte von Scheven junior något vid Almqvists besök, lika litet som då de sedermera sammanträffade.

Det är ett kändt faktum, att då en menniska är i öfver-hängande nöd af sådan beskaffenhet som Almqvists, ryggar hon ej tillbaka för att genom nya förtviflade handlingar söka tills vidare rädda sig undan upptäckt. Af ryttmästaren ansattes Almqvist ideligen med bref och påminnelser om uppfyllandet* af sitt löfte att skaffa borgen och bevitning på den namnteckning, hvaraf vi meddelat facsimile. Almqvist gjorde den ena undanflykten efter den andra och skyggade ej för att ådraga oskyldiga personer misstankar.

I brefvet till polismästaren omtalar Almqvist en flicka, Amanda Brandt, på hvilken den 77-årige ryttmästaren skulle varit svartsjuk — en uppgift som icke förefaller mycket tro-

Källa: Project Runeberg ·