Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord

hade Kristian låtit bränna de i blodbadet afrättades lik. Nedanför utbredde sig en sank mark eller mosse, efter hvilka några förmenat, att Mosebacke fått sitt namn. At sydväst ledde en annan väg till Maria Magdalenas kapell, omkring hvilket fattigkyrkogården låg. Den fjärde vägen gick västerut öfver den bärgiga stranden till Sätra och Brännkyrka samt var omgifven af åtskilliga smärre byggnader.

I det inre af staden voro husen till stor del af sten, vanligen med de höga gaf-larna vända åt gatan; men många, sannolikt de flesta, voro af trä eller korsvirke. På malmarna bestod man sig näppeligen med annat än träbyggnader, uppförda längs stränderna eller utefter allmänningsvägarna. Handelsbodarna hade ej någon ingång från gatan; kommersen drefs genom en åt gatan vettande bred fönsteröppning. Denna stängdes med en ofvanifrån nedfälld trälucka, hvilken, då handel drefs, var till hällten uppfälld, så att den bildade liksom ett tak till de utställda varornas skydd; ibland var den tudelad, så att den nedre delen kunde bilda en skifva, på hvilken varorna kunde få bättre rum. I de förnämligare husen hade fönstren små glasrutor, infattade i blyramar; i stället för glas brukade man, då ej bättre tillgång fanns, tunna, halft genomskinliga hinnor. Fönsteröppningarna afstängdes med massiva träluckor. Taktäckningen utgjordes för det mesta af torf eller bräder; de förnämligare husen voro ofta täckta med taktegel; plåttak voro ännu ej i bruk. Vid hvarje husport var utställd en fylld vattentunna att hafva till hands vid de ofta förekommande eldsvådorna. Åtminstone hufvudgatorna voro stenlagda, om än stenläggningen just ej var af bästa slag; de voro äfven på ömse sidor försedda med rännstenar.

*

Stockholm och dess omnejd i belägringstillstånd.

Under sin historia har vår hufvudstad undergått många och genomgripande förändringar. Stockholm, sådant det framstod vid medeltidens slut, ödelädes till stor del under den närmast påföljande tiden. ()deläggelsens första akt är det långa belägringstillståndet, hvarmed unionens upplösning kännbart betecknades. Vid redogörelsen för detsamma få vi tillfälle att kasta en blick öfver Stockholms aflägsnare omnejd.

Den 3 febr. 1520 afled Sten Sture d. y. i sin släde på Mälarens is, då han, redan förut dödssjuk, gifvit sig af från Strengnäs för att anordna hufvudstadens försvar mot de antågande danskarne. Vi känna, med hvilken beslutsamhet Kristina Gyllenstjerna sökte öfvertaga den ledning, som fallit ur hennes aflidne makes hand. Den 20 febr. intågade danskarne i Strengnäs, medan de svenske herrarne rådgjorde på det närbelägna Tynnelsö och beslöto sig för dagtingan. Från annat håll inträngde danskarne samtidigt i Uppland. Då afsändes i början af mars Henrik Sledorm och Olaus Petri, sändemän från ärkebiskopen och Strengnäsbiskopen, för att förmå Stockholm till dagtingan, men fingo ett afvisande svar. Då de andra kvardröjde på Norrmalm — möjligen i närheten af S:t Görans hospital — hälsades de med kanonskott från Helgeandsholmen, där Måns Green förde befälet, och tvungos då att återvända. Vid påsktiden började redan belägringstillståndet göra sig kännbart; konung Kristian upprättade då ett befäst läger på Ladugårdslandet (detta namn var i bruk redan under medeltiden) och besatte Valdemarsön, det nuvarande Djurgårdslandet, då en med ekskog bevuxen ö; ett annat danskt läger upprättades söderut. Vid pingsttiden, då den danska flottan anländt, blef Stockholm trängre inneslutet, dock icke fullständigt. Vid de utfall, som gjordes, kämpades striderna ibland rätt långt borta, en gång vid Södertelge. Bland de belägrades hjältar utmärkte sig i synnerhet den tappre Peder Fredag.