Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord

hvilka utstyrt sig så präktigt tillgångarne medgåfvo. Innanför porten mötte honom de förnämsta af stadens borgerskap, hvilka till honom öfverlämnade stadsportarnes och slottets nycklar, samt sedan följde honom vidare. Nycklarne lära ännu förvaras i samlingarne på Stockholms rådhus. Tåget måtte hafva gått öfver Järntorget in på Österlånggatan, vikit af utmed Svartbrödraklostret och Svartmangatan, kommit in på Stortorget, där hyllningen skedde vid det gamla trappgafvelbyggda rådhuset, från hvars fönster konung Kristian 3 år förut åsett Stockholms blodbad. Därifrån begaf sig konungen med sitt följe öfver den nedfällda vindbryggan in i slottet, där allt var ord-nadt för hans mottagande. I slottskyrkan förrättade han på knä vid altaret sin andakt. Dagen afslöts med en festlig aftonmåltid, till hvilken de förnämste herrarne af hans följe voro inbjudna.

Säkerligen gaf den 27-årige konungen med sin kraftiga, tidigt mandomsmogna gestalt intrycket af en ny tid, som gick upp för den hårdt hemsökta staden. Men hvad denna framtid bar i sitt sköte, det visste man ändå ej, och åt glada förhoppningar synes man under den djupa nedstämning, som dittills rådt, knappast ännu vågat hän-gifva sig. Det omtalas väl, att den intågande konungen blef »med största vördnad undfången och af allt folket hälsad för Sveriges och Götes nådige herre och konung», ja, äfven att han blef mottagen med »process, stort prål och solenitet som den saken tillhörde», men något fröjdejubel omtalas icke. Svenskar och tyskar i staden sågo fortfarande snedt på hvarandra och undrade väl, hvilken ställning den unge konungen, Sveriges förkämpe och på samma gång Liibecks skyddsling, skulle mellan de båda partierna komma att intaga.

Icke häller var den anblick, som Stockholm i sitt yttre skick nu gaf, ägnad att uppväcka några gladare känslor. Den förödelse, som belägringstillståndet vållat, hade lämnat tydliga spår efter sig. Gatorna voro i det jämmerligaste skick, många hus voro helt eller delvis nedrifna och än flere, måhända hälften, stodo tomma och ödelagda. Fönsterrutorna voro till stor del utslagna, handelsbodarne stängda eller sköflade. Huru mycket stadens folkmängd under den långa belägringstiden hopsmält, kan man se däräf, att antalet af skattskyldiga borgare, hvilket 1519 uppgått till nära 1200, 1523 nedgått till 308.

Till konung Gustafs första regeringsomsorger hörde nu de anstalter, som han vidtog till den förfallna stadens upphjälpande. Dessa voro visserligen efter vår tids begrepp både hårdhändta och egenmäktiga; men de måste, för att rätt dömas, ses i sin tids ljus. Med en kunglig maktfullkomlighet, åt hvilken han redan från början gaf en vid omfattning, påbjöd han att ett föreskrifvet antal borgare från alla de kring-liggande småstäderna skulle ofördröjligen inflytta till Stockholm. »De skulle», skref han, »se sig före med hus, där de kunde bygga och bo uti, däruti ingen försummelse tagande, så framt vi dem ej skole straffa, utan all nåd, såsom dem, hvilka vårt bud och vår vilja försitta och försmå.» Denna efter våra begrepp egenmäktiga anordning sammanhänger tvifvelsutan med det gamla föreställningssättet, enligt hvilket Stockholm var en gemensam hamnplats, i hvars upprätthållande de kringliggande städerna voro med-intresserade och medansvariga. För hvad småstäderna därigenom förlorade sökte han dessutom bereda dem ersättning, visserligen på ett ej mindre hårdhändt vis. Han påbjöd nämligen, att ett motsvarande antal bönder från kringliggande landsorter skulle vid 40 marks vite oförtöfvadt flytta in i närmaste stad för att där som borgare bygga och bo.