Sida 83
Konstutställningen
På 1866 års utställning var han representerad af åtskilliga arbeten bl. a. af de historiska skildringarna »Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna» samt »Thecla Wallen-stein mottager underrättelsen om Max Piccolominis död». Man anmärkte redan då, att hans figurer närmade sig mera modellstudier än det lefvande lifvet och tadlade den afgjordt »tyska prägeln» i hans arbeten. Men kritiken erinrade sig äfven med tacksamhet hans stora förtjänster som lärare och ledare af akademien samt hans unga dagars kraftiga konst.
Fredrik Wilhelm Scholander stod vid denna tid jämte Boklund i teten för det konstnärliga lifvet här hemma. Mångsidigt begåfvad, med en outtröttlig energi och ett aldrig slappadt intresse för konsten i alla dess former, hade han speciellt utbildat sig till arkitekt och satt vid tiden för utställningen som intendent i öfverintendents-ämbetet och ledare af den af honom vid akademien grundade arkitekturskolan. Året därpå blef han äfven akademiens sekreterare, och aldrig har en akademi förr eller senare haft en ämbetsman, som mera odeladt och glödande än Scholander gifvit sin själ och sin personlighet åt institutionen och arbetet. Han var äfven en ypperlig akvarellist, och som sådan var han äfven representerad vid 1866 års utställning.
Svenska och danska fiskerihallen, sedd fran utställningsfältet.
Johan Fredrik Höckert var den bland svenska konstnärer, som i den tidpunkt vi här behandla hade ett obestridligt och välförtjänt europeiskt rykte. Han hade i slutet af fyrtiotalet studerat i Miinchen, men i början af följande årtionde finner man honom i Paris, där han småningom år efter år utvecklar sig till en själfständig och stolt konstnär, och där han vid 1855 års salong vinner en stor seger åt sitt och fosterlandets namn. Det är med den stora taflan »Gudstjänst i Löfmarks kapell i Piteå lappmark» som han vinner en första klassens medalj. Denna tafla, hvilken i utlandet vann en sådan berömmelse och inköptes af franska staten, kom först 9 år senare till konstnärens hemland, och det var just på 1866 års konstutställning som den svenska allmänheten stiftade bekantskap med Höckerts mästerverk. Utställningen hade nämligen fått låna den från museet i Lille, där den hamnat.
Sedan 1858 var han fästad vid hufvudstaden och vid konstakademien som professor. Under tiden mellan detta år och utställningsåret företog han ännu en resa mot södern och många studieresor inom landet. Lians verksamhet var rastlös, men hans hufvudintresse slöt sig dock kring en stor uppgift, med hvilken han var sysselsatt i tre å fyra år, den stora duk, hvilken blef hans sista och som han ej ens hann fullborda till Stockholmsutställningen: »Stockholms slotts brand 1697». Den var dock utställd, men blef ej köpt af staten, och grämelsen häröfver säges ha påskyndat hans död, hvilken ej kom alldeles oväntadt, när den på hösten 1S66 inträffade i Marstrand. Utom de nämda stora dukarne utställde han »Bellman i Sergels atelier», »Gudmors
Bilaga till »For Svenska Hem*, 1897. Haft. 13. ^
Källa: Project Runeberg ·