Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

korpsens arbeten, genom kartritning och genom krigsvetenskapliga studier, förskaffat mig fullt ut så mycket militäriskt vetande, som under dåvarande förhållanden fordrades för inträde i denna stab. Godkännande förslaget, anmälde Hierta frågan hos generaladjutanten för armén, generallöjtnanten grefve Björnstjerna, hvilken mottog mig med mycken välvilja och lofvade att, om möjligt, hafva mig i åtanke. Emellertid utnämdes Björnstjerna till sändebud vid engelska hofvet. Kort före afresan til London meddelade han mig sin ledsnad öfver att icke hafva kunnat efterkomma min förväntan, till följd af ifrågasatt omorganisation af generalstaben, men tillade derjemte, att han till den nye generaladjutanten för armén, grefve Magnus Brahe, aflemnat en promemoria, i hvilken han upptagit mig främst på listan ibland dem, som till en dylik befordran kunde ifrågakomma. Kort efter Brahes utnämning utfärdades förordningen om den nya generalstabsorganisationen, hvaruti ibland annat föreskrefs, att för befogenhet till vinnande af inträde erfordrades att hafva genomgått Mariebergs läroverk. Då så ej var förhållandet med mig, ansåg jag klokast att slå alla stabsförhoppningar ur hågen. I början af år 1830 uppkallades jag dock till min stora förvåning till excellensen Brahe, hvilken, under uttalande af den goda tanke, som han hyste om min skicklighet, tillkännagaf att konung Karl Johan behagat lofva, att jag, som under tiden befordrats till ryttmästare, skulle, i stället för att blifva generalstabsofficer, vinna anställning såsom ordonnansofficer hos högstdensamme, men att med utnämningen komme att anstå till midsommar. Detta var en befordran, hvarom jag aldrig kunnat drömma. Platserna inom Karl Johans stab voro denna tid förbehållna antingen åt militära utmärktheter, eller åt personer tillhörande de familjer, som närmast omgåfvo konungen. Jag blef derför af detta löfte högeligen öfverraskad. Karl Johan hade i sitt sätt att uppträda någonting så herskarelikt, så vördnadsbjudande, att han inom krigshären betraktades nära nog såsom ett högre väsende. Denna beundran delades i hög grad af mig, och jag kan nu vid 73 års ålder öppet förklara, att, ehuru jag mångfaldiga gånger under min långa lefnad kommit i beröring med kejsare och konungar, har aldrig någon af dem, Nikolaus I möjligen undantagen, kunnat på mig göra ett intryck jemförligt med det jag erfor hvarje gång jag