Tillbaka Read Runeberg

Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

Originalsida 215
Originalsida 215
Originalsida 214
Originalsida 215
214–215

Sida 215

nationalgardister på marsfältet manövrera och paradera för general Lafayette med rätt mycken hållning och säkerhet.

Det var dock ej endast exercisfärdighet, som af nationalgardet fordrades. Den mest ansträngande delen af dess tjenstgöring var bestridandet af vakter och patrulleringar -- och detta under en tid, då jäsningen bland folket var allmän och upplopp esomoftast förekommo. Dessa senare tilldragelser voro i sanning högst lifvande. Trumman rördes å alla gator, nationalgardet samlades å sina larmplatser, starka patruller utgingo i olika riktningar, den stora massan af nyfikna var på benen, och då aftonen inbröt, upptändes öfverallt på bulevarderna och de öppna platserna stora bivuakeldar, kring hvilka alla till annan tjenstgöring ej beordrade nationalgardestrupper lägrade sig.

Ett bland de våldsammaste uppträden af detta slag inträffade i början af år 1831, då pöbelmassan först våldförde sig på Auxerrois, derefter i grund utplundrade erkebiskopspalatset, kastade möblerna i Seineströmmen, uppref med rötterna träden i trädgården och sönderslog trappor, panelningar och dylikt samt derefter anföll åtskilliga andra offentliga bygnader. Nu såsom alltid vid dylika tillfällen sammanträffade jag med min vän, kapten Gustaf von Platen vid Vermlands fältjägareregemente, den ende resande svensk, som jemte mig tillbragte denna vinter i Paris. Vi togo våra pass i fickan för den händelse, att man skulle vilja häkta oss, och så bar det af, så fort benen förmådde, till de ställen, der tumultet pågick. Olyckligtvis kommo vi nästan alltid för sent, emedan i en så vidsträckt stad som Paris "emeuterna" sällan fortgingo länge på en punkt, utan hastigt förflyttade sig från ställe till ställe. Deremot blefvo vi mer än en gång vitnen till den lifliga upphetsningen, liksom vi i första hand fingo beskåda de föröfvade sköflingarna.

Ibland mina bekanta inom nationalgardet var en ung, mycket hygglig man, herr Deschamps, hvilken jemte sin hustru tillhörande vår värdinnas umgänge, ofta intog sina middagar i pensionen. Han var literatör och tillhörde den så kallade "nya skolan" (l'école romantique). Genom hans bemedling blef jag införd i denna intressanta krets, bland hvars medlemmar räknades Victor Hugo, Casimir de la Vigne, Alfred de Vigny, med flere, hvilkas namn jag nu ej erinrar mig. De aftnar jag tillbragte

Källa: Project Runeberg ·