Sida 219
det kaotiska virrvarr, hvaruti arméorganisationen sig då befann, utsatt sin mottagningstid till kl. 5 på morgonen, skenbarligen i afsigt att undvika alla onödiga besök. Under sådana förhållanden ansåg jag mig böra slå ur hågen hvarje tanke på att se Vincennes.
Tvänne dagar före min afresa från Paris var jag bjuden på afskedsmiddag till excellensen Löwenhjelm. Efter måltiden tillfrågades jag af honom, om jag hunnit i Paris se allt hvad jag önskade. Frågan bejakades med tillägg likväl, att jag saknade att ej i Vincennes hafva fått taga kännedom om den franska artillerimaterielen. "Men hvarför har ni då ej vändt eder till mig?" yttrade Löwenhjelm. "Just derför att jag visste, att äfven ett främmande lands sändebud utan personligt besök hos krigsministern å dennes tidiga mottagningstimme svårligen kunde hafva utverkat en sådan tillåtelse." "Ja!" svarade Löwenhjelm, "nu är det verkligen för sent, men jag skall i stället skaffa eder tillåtelse att bese artilleriförråderna i Strassburg."
Påföljande morgon, innan jag hunnit uppstiga, tillstälde mig likväl portvakten en breflapp, skrifven med blyertspenna af grefve Löwenhjelm, deruti han meddelade, att han nyss kom från marskalk Gérard, samt att tillåtelse att bese Vincennes skulle sändas mig på förmiddagen. Försedd med detta tillståndsbref ditreste jag och fick se allt hvad jag önskade, äfven den slottsgraf, der hertigen af Enghien blef skjuten, samt gjorde tillika bekantskap med den sedan kejsartiden ryktbare kommendanten general Daumenil, pariserbefolkningens gunstling, som allmänt var känd under tillnamnet: "la jambe au bois".
Och med denna skildring af den svenske ministerns aldrig tröttnande omsorg om resande landsmän och hans godhet att klockan 5 på morgonen besöka den franske krigsministern för att tjena en ung officer afslutar jag mina pariserminnen.
Den 5 april 1831 tågade jag ändtligen af från Paris. Tåga är i sanning rätta benämningen för det sätt, hvarpå man vid denna tid färdades i Frankrike. Alla de resande, som icke begagnade extrapost, hade nämligen ingen annan utväg att fortskaffa sig än förmedelst diligenser, tillhörande något af de stora bolag, messageries, hvilka då uteslutande ombesörjde
Källa: Project Runeberg ·