Sida 223
obehagligare, som tillfälle att fortsätta resan till Wien endast förefans tvänne gånger i veckan. Jag måste alltså lemna Salzburg den 5 maj eller besluta mig för att derstädes qvarstanna ända till den 8:de. Det förra öfverensstämde med den uppgjorda resplanen; men huru skulle jag i sådant hinna verkställa de många intressanta utflykterna omkring Salzburg, då min kassa endast bestod af 6 1/2 gulden? Min belägenhet var sorglig, men följande den gamla regeln "bättre brödlös än rådlös", beslöt jag att gå till fots i stället för att åka samt svälta, om så behöfdes, men icke försumma att se någon af traktens märkvärdigheter.
Tidigt på morgonen den 3 maj började jag min vandring, besåg först Salzburgs närmaste omgifningar och fortsatte derefter till den vid Salzachfloden belägna staden Hallein, hvars märkvärdiga saltgrufva till en början utgjorde vandringens mål. Jag har sedermera med min hustru och dotter besett saltgrufvorna vid Berchtesgaden, som äfven äro mycket beryktade, men dessa efterlemna på långt när ej det storartade intryck som Halleins, ehuru de såsom mindre besvärliga oftare besökas af resande. Vid Hallein inträder man vid saltbergets spets i grufvan, och man utkommer vid foten deraf tätt invid floden. En vägvisare skulle föra mig upp till ingången. Han frågade, om jag ville och vågade gå genaste vägen, hvilket naturligtvis bejakades, hvarefter vandringen anträddes på en träränna, 9 tum i fyrkant, som begagnades att från grufvan nedföra saltlösningen till de i staden anlagda kokerierna. I början gick det temligen lätt, men snart befans rännan anlagd dels öfver bråddjup, dels invid lodräta bergväggar. Något val fans dock numera ej öfrigt. Man kunde ej gå tillbaka; man måste derför gå framåt -- och allt aflopp lyckligt, ehuru jag erkänner, att jag aldrig i mitt lif gjort en så nervpröfvande vandring, ej ens då jag en månad tidigare besteg Strassburger-münster på den smala vindeltrappan, som utvändigt anbragt omkring den synålslika kyrkspiran förer till dennas högsta punkt.
Att beskrifva den bergsdrägt man iföres före inträdet i grufvan, dennas 14 gallerier eller våningar, den underjordiska sjö man på färja öfverfar och å hvars af mångfaldiga ljus upplysta väggar tusentals saltkristaller skimra likasom stjernor, det egendomliga sätt, hvarpå man, åkande på sin egen bakdel, hastigt
Källa: Project Runeberg ·