Sida 246
fullständig utredning af denna vidlyftiga fråga, måste jag dock af nyss nämda anledning derom yttra några ord, för så vidt jag deruti blifvit inblandad.
Åkerstein, känd såsom skicklig artilleriofficer, hade af nyck tagit afsked från denna sin befattning, för att ingå såsom simpel karl vid Smålands husarregemente. Efter någon tids tjenstgöring derstädes lyckades han blifva anstäld såsom ständig ordonnans hos kronprinsen Oskar samt blef sedermera ryttmästare i generalstaben och slutligen öfverstelöjtnant och kommendant å Vaxholms fästning. Han var en man med mångsidiga kunskaper i militäriska ämnen, dock hufvudsakligen så vidt det rörde detaljerna, och ansågs derjemte för en af krigsvetenskaps-akademiens framstående medlemmar, men han var tillika i hög grad envis, egen och besynnerlig. Han ville efterhärma Karl XII, bar ständigt närmast skjortan ett bröstharnesk af jernbleck och deröfver röd väst, slät blå rock med en rad knappar, åtsittande underkläder och stora kragstöflar. Hufvudbonaden bestod af björnskinnsmössa. I denna drägt med gevär, rensel på ryggen och pallasch vid sidan tågade han till fots genom en stor del af Ryssland, Tyskland och Frankrike, lät vederbörligen anmäla sig vid hvarje fästning eller garnisonsort och väckte öfver allt uppseende för sin besynnerlighet, hvarför han äfven i Tyskland kallades: "der Sonderling".
Åkerstein hade lyckats förvärfva sig ej obetydlig öfning i åtskilliga handaslöjder; sjelf trodde han sig deruti ega en högt uppdrifven skicklighet. Han hade efter egen uppfinning åt sig förfärdigat en sadel, bestående af fram- och bakbåge af metall, tvänne korta sadelblad och en genom snörremmar med dessa senare förenad läder-sitsrem jemte ett derefter lämpadt sinnrikt packningssätt. Han hade med denna sadel gjort åtskilliga marscher, red sjelf i densamma ganska väl och sökte med mycken ihärdighet få den antagen till modell för det svenska rytteriets sadlar.
Då varande generaladjutanten för armén, grefve Magnus Brahe, som bestormades med framställningar i denna syftning, hade slutligen ingen annan utväg att befria sig ifrån den Åkersteinska enträgenheten än att åt general Hierta och ett par officerare vid hästgardet uppdraga att besigtiga sadeln och deröfver afgifva utlåtande, allt under förmodan att på sådant sätt frågan
Källa: Project Runeberg ·