Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

hög grad enformig, medförde dock vistandet i denne store mans närhet en själslyftning, som man ogerna ville försaka. Både till kropp och själ utvecklade konungen en spänstighet, som var förvånande. Han kunde till nära emot slutet af sin lefnad föra foten upp till ansigtet, och ännu den 5 februari 1843 bevistade han, då nära åttio år gammal, den börsbal, hvilken af Stockholms borgerskap gafs till firande af konungens 25-åriga regering. Mer och mer hade han dock upphört med de stora, förr så vanliga, söndagsmiddagarne för fruntimmer, men ville deremot alltid, att kungliga födelse- och andra bemärkelsedagar skulle högtidligen firas. Spektaklerna bevistade han numera aldrig, och torde det med anledning deraf tillåtas mig att berätta en liten tilldragelse, ingalunda derför att den i någon mån förtjenar att för efterverlden bevaras, men endast för att visa i hvilken hög grad Karl Johan egde förmåga att tjusa alla dem, som med honom kommo i beröring. Under maj månad 1843 tjenstgjorde jag såsom vakthafvande hos konungen. En utmärkt fransk skådespelaretrupp, tillhörande en af pariserteatrarna, hade kort förut anländt till Stockholm. Dess föreställningar gåfvos i operasalongen med mycket bifall och alltid för fullt hus. Före afresan gjorde truppen genom en deputation framställning att få uppvakta konungen, deras forne landsman, som icke närvarit vid någon af föreställningarna, och som de sålunda icke haft tillfälle att se. Hans majestät afböjde ett dylikt företräde. Då infunno sig en morgon hos grefve Brahe de begge primadonnorna, damer lika vackra som utsökta i sitt sätt att vara, och förklarade med vanlig fransysk liflighet, att den öfriga truppen gerna kunde hemresa, men att de för sin del beslutit att icke medfölja och att de ämnade qvarstanna i Stockholm, ända till dess det lyckats dem att få träffa konungen. Brahe, som kom upp, under det de vakthafvande hade sitt morgonföreträde, berättade detta yttrande för konungen, som småleende sade: "Eh bien! faites les venir, tous!" Tiden utsattes till kl. 4 eftermiddagen, före konungens vanliga utfärd i vagn. Karl Johan var vid sitt allra bästa lynne, och jag har sällan sett en så högt stegrad förtjusning som denna teaterpersonals, då konungen, omgifven af dem alla, under mer än en half timme hade ett förbindligt ord att säga åt en hvar, företrädesvis damerna, med hvilka han länge uppehöll sig.