Sida 257
Vid återkomsten från promenaden afskedades, såsom ofta hände, vakten. Jag skyndade på spektaklet, och under en mellanakt ned på scenen, der jag omringades af hela den franska personalen, hvilken i hänryckning öfver företrädet hos konungen nära nog hissat mig på sina axlar och som nu, sedan densamma lyckats genomdrifva sin önskan, nöjd och belåten mangrant återvände till Paris.
Karl Johans ordningssinne var förvånande. Ibland de många borden i hans sängkammare fans ett, på hvilket voro uppstaplade fyra till fem pappersbundtar, vanligen 1 1/2 fot höga. Uti en hvar af dem voro de till olika ämnen hörande handlingar fackvis försedda med omslag; och det slog nästan aldrig fel, att konungen, då han önskade se ett papper, kunde, liggande i sin säng, bestämdt angifva ej blott den pappersstapel, i hvilken man borde söka, utan äfven, inom denna, ordningsnumret, uppifrån räknadt, af den pappersbundt, i hvilken handlingen vore att finna. Jag hade mer än en gång tillfälle att härom öfvertyga mig, emedan konungen under min vaktgöring ofta sysselsatte mig med skrifveri. Än skulle jag för hans räkning taga afskrift af eller göra utdrag ur statsrådsprotokollen, än lemnades mig andra handlingar med åläggande att deröfver uppsätta och motivera mina tankar. En gång, jag tror år 1842, då jag framlemnade ett dylikt arbete, med hvilket hans majestät syntes belåten, sade han: "Ni bör blifva landshöfding, min vän!" Jag förklarade, att jag aldrig tänkt ditåt, men konungen fortsatte: "Det är mitt fulla allvar. Jag anser eder passa till en dylik plats." Dessa ord gjorde på mig ett starkt intryck, och mina tankar riktades ofta åt detta håll. År 1843 dog landshöfdingen i Gefleborgs län, grefve Erik Sparre, och erinrande konungen om hans förut fälda yttrande frågade jag, om hans majestät ansåg mig lämplig och skulle vilja anförtro mig detta län. Detsamma var likväl förut bortlofvadt åt t. f. landshöfdingen i Jemtland, Lagerheim, hvarför konungen yttrade att hvad han en gång sagt, det tänkte han fortfarande, men att jag var så ung, att jag väl kunde afbida framdeles kommande ledigheter; dock antydde hans majestät tillika, att derest jag önskade efter Lagerheim komma till Jemtland, ville han taga denna sak i öfvervägande. Jag undanbad mig genast ett sådant förtroende, förklarande att jag hvarken för egen del eller min
Källa: Project Runeberg ·