Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

unga hustrus skull ville begrafva mig i ett så aflägset landskap. Emellertid var det Karl Johan sjelf, som först hos mig väckte tanken att gå in på den administrativa embetsmannabanan och söka en landshöfdingetjenst.

Året 1844 inträdde, detta i så många afseenden för brödrafolken och äfven för mig personligen betydelsefulla år. Den 1 januari emottog jag vaktgöringen hos konung Karl Johan, hvilken oaktadt sin höga ålder syntes vara vid den förträffligaste helsa. Allt var sig likt, som då jag föregående maj månad vaktgjorde. Sängkammar-föredragningar och statsråds-sammanträden försiggingo i regelmessig ordning. Enskilda uppvaktningar emottogos esomoftast. Föreskrifter gåfvos att såsom vanligt högtidlighålla Karlsdagen, den 28 januari, och excellencen Brahe meddelade mig på förhand, att ibland då inträffande befordringar jag skulle utnämnas till tjenstgörande kabinettskammarherre efter den till landshöfding nyss befordrade grefve Patrik Lewenhaupt. Med ett ord, ingenting gaf anledning att befara något sorgligt afbrott i den enformiga vaktmånaden. Den 26 januari, konungens födelsedag, emottog hans majestät i enskildt företräde 8 till 9 personer af dem, som under de senare dagarne sig dertill anmält. En del af dessa företräden räckte ganska länge, och konungen var ifrån 6 till 1/2 10 e. m. oafbrutet af dem upptagen. Vid utträdet från konungen i vaktrummet uttalade nästan samtliga dessa besökande sin förvåning öfver hans majestäts raskhet och liflighet; och vi vakthafvande kunde derför, då vi sent på aftonen åtskildes, med det fullkomligaste lugn gå till hvila. Denna blef dock icke lång. Något före 5 på morgonen väcktes jag af en garderoblakej, som från excellensen Brahe meddelade underrättelsen, att konungen häftigt insjuknat. Jag skyndade ned i vaktrummet och träffade der kabinettskammarherren baron Adolf Lovisin, som erhållit befallning att genast till slottet uppkalla det svenska statsrådets medlemmar, med föreskrift för mig att vidtaga enahanda åtgärd med det norska. Icke utan svårighet lyckades jag att sätta lif i den tungt sofvande tjenstepersonalen inom det norska ministerhotellet och att få statsminister Due väckt, hvilken med yttersta bestörtning förnam anledningen till mitt tidiga besök.