Sida 260
allmänheten oundviklig. Till både konungens och folkets lycka anförtroddes detta medlarekall åt en person, så högsinnad, så ren, ädel, oegennyttig och sant ridderlig som Brahe. Han egde en märkvärdig förmåga att fullständigt återgifva konungens ofta långa yttranden till uppvaktande deputationer; men han hade derjemte den fina takt, att, då någon gång löften gåfvos, som syntes honom allt för bestämda, begagna sådana ordalag, hvarigenom desamma blefvo mindre bindande och för konungen mindre blottställande, än denne i sitt hjertas godhet dem uttalat. Att emellertid detta favoritvälde skulle under dess maktperiod af många högt ogillas var naturligt. Men aldrig kunde man emot detsamma framvisa en handling af egennytta eller af oren bevekelsegrund. Derför framstod alltid Brahes personlighet fläckfri, ehuru afundad, och derför förstummades äfven tadlet vid hans för tidiga graf.
En plägsed hofven emellan bjuder sedan gammalt, att en konungs död skall genom särskilda ambassader tillkännagifvas de förnämsta bland öfriga regerande furstar. Så skedde äfven nu. Generallöjtnanten friherre Hierta utsågs att vid det kejserliga hofvet i Wien anmäla konung Karl Johans frånfälle, och jag anbefaldes att, såsom f. d. adjutant hos den aflidne, vara Hierta följaktig. Utresan var till följd af årstiden och den föregående snödigra vintern, i många afseenden besvärlig. För den, som är van vid nuvarande snabba och beqväma fortskaffningssätt, är det svårt att förstå, huru vi kunde behöfva nitton dagar, 20 mars--7 april, för att komma från Stockholm till Wien, och detta utan att på något ställe uppehålla oss längre än nödigt var för förberedelserna till resans vidare fortsättning. Men många svårigheter mötte: genom Sverige sex dygns resa, hufvudsakligen i släde, och med ett så förfärligt yrväder mellan Åby och Helsingborg, att vi befarade att få tillbringa natten i snödrifvorna; oangenäma färder öfver Öresund och Bälterna, dels i isbåt, dels med små ångare; i Sleswig och Holstein ett så bottenlöst väglag, att ett starkt anspann af extrapost-hästar ej förmådde fortare än i gående fortskaffa vagnen å de feta lervägarne; ännu större svårigheter att komma från Dresden till Teplitz öfver Erzgebirge, oaktadt vi hade sex hästar och lika många karlar för att hålla vagnen uppe; samt slutligen i Böhmen sådana snömassor, att vi öfverallt färdades mellan 8 till 12 fot höga vallar. Dertill kom, att vi
Källa: Project Runeberg ·