Sida 264
sig vid tébordet och gick kort derefter med något af de främmande sändebuden in i nyssnämda halfdunkla rum. Vid dörren till detsamma samlade sig alla de, som önskade företräde. En och annan fick sin förhoppning uppfyld, i det fursten vinkade honom till sig, men många måste låta sig nöja med det allmänna samtal, som egde rum efter furstens återinträde i térummet. Klockan omkring 1/2 12 satte sig i ett af de inre rummen det Metternichska paret till whistbordet med ett par närmare bekanta, och det stod nu öfriga gäster fritt att aflägsna sig eller underhålla sig med hvarandra.
Vår vistelse i Wien var för öfrigt i alla afseenden angenäm. Aftnarna tillbragtes ej sällan på spektaklet, der vi bland annat tjusades af Fanny Elslers intagande dans. Till middagarna voro vi för det mesta bortbjudna, och erinrar jag mig ibland dem en, till hvilken furst Metternich samlat alla i staden varande österrikare, hvilka innehade svenska ordenstecken, och hvarvid min bordsgranne, den gamle baron Ottenfels, förut sändebud i Konstantinopel, nu departementschef i utrikesministeriet, öfverraskade mig genom sin noggranna kännedom af Fredrika Bremers och Emilie Carléns arbeten, som denna tid voro synnerligen på modet inom den österrikiska hufvudstaden.
En dag öfvervoro vi en stor militärisk gudstjenst med defilering. För generalitetet var ett öppet tält upprest, i hvilket jag med general Hierta erhöll plats. Dervid fogade händelsen så, att jag, iklädd Karl Johans adjutantsuniform med den blå och gula plymen, nära en timmes tid befann mig på ett par alnars afstånd från prins Gustaf af Vasa, som noga betraktade mig, men med hvilken all närmare beröring under då varande förhållanden ej kunde komma i fråga.
Vid afskedet från Wien underrättades jag, att kejsaren tilldelat mig den då för tiden sällsynta utmärkelsen att nämnas till
Källa: Project Runeberg ·