Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

som blott på stället kunde afgöras, Jag ansåg mig derför att enskildt derom tillskrifva honom, kronprinsen Karl, med den påföljd, att han under maj månad gjorde några dagars besök vid det sydsvenska universitetet, der jag naturligtvis var honom till mötes.

Under juni månad öfvervar jag en större truppsammandragning vid Ljungby hed, som af konungen bevistades. Jag afsändes derifrån till Helsingborg, för att jemte prins Gustaf mottaga och till lägret beledsaga konungen af Danmark, Fredrik VII, som önskade att hos sin frände och nabo, konung Oskar, aflägga ett besök. Äfven prins Fredrik af Nederländerna med gemål och dotter närvoro några dagar vid lägret.

I slutet af juni månad reste jag upp till hufvudstaden, för att ombesörja inpackning och afsändning till Malmö af hela mitt betydliga lösörebo, hvaraf en ganska stor del var nyanskaffad, samt för att uppgöra alla de liqvider, som deraf föranleddes. Sophie, som vistats hos sina föräldrar, mötte mig i Stockholm, hvarifrån vi efter slutade göromål återvände till Ferna. Der hoppades jag att få tillbringa de sista dagarne af min ledighet, då en omständighet inträffade, som påskyndade nedresan. Ett beslut fattades nämligen af regeringen att, i anseende till kolerans annalkande, inrätta en särskild karantänskommisson för södra Sverige. Jag utsågs den 13 augusti 1852 till ordförande i densamma och anbefaldes att skyndsamt nedresa för att gå i författning om dess ordnande. Jag hade förut ganska mycket att göra, ej blott i tjensten med dess många resor, utan äfven till följd af de vid denna tid börjande jernvägsplanerna. Nu tillkom det nya uppdraget att ordna södra Sveriges karantänsväsende och från grunden inrätta en ny karantänsanstalt på den invid Landskrona belägna ön Gråen, hvilket allt förorsakade många resor och vidlyftig skriftvexling.

Förskräckelsen öfver kolerasjukdomen -- hvilken i så hög grad upparbetades genom de på 1830-talet utgifna, af Hartmansdorff kontrasignerade, förordningarna -- fortfor ännu att, i nästan lika hög grad som år 1834, beherska sinnena. De ängsliga spärrningsåtgärder, som deraf blefvo en följd, voro af beskaffenhet, att man icke visste, huruvida man åt dem borde gråta eller le. Sjukdomen hade under sommaren 1853 utbredt sig öfver en stor