Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

I början af november uppreste jag landvägen med min hustru och dotter till Ferna, hvarest dessa qvarstannade, hvaremot jag för riksdagens öfvervarande fortsatte resan till Stockholm. Till riksdagen drefs jag denna gång icke endast såsom hittills af intresse för landets allmänna angelägenheter, utan äfven och företrädesvis för bevakande af Malmöhus läns bästa, synnerligen i den vigtiga jernvägsfrågan. För denna fråga hade jag lefvat och verkat under nära halftannat år, och jag ansåg densamma för provinsens lifsfråga. Det var nämligen lätt att inse, att det bördiga Skåne i främsta rummet behöfde snabba och förbättrade kommunikationsanstalter, för att lyftas till ett förut ej anadt välstånd. Hvad de allmänna vägarne beträffade, var för dem redan mycket gjordt och mera i görningen. Men äfven om dessa aldrig så mycket förbättrades, förblef dock provinsen i alla fall afsöndrad från hufvudstaden och derintill liggande landskap. Derför voro äfven, på grund af den långa besvärliga landresan, skåningarne med få undantag temligen sällsynta gäster i Stockholm. Det var till Köpenhamn de reste för att förlusta sig; det var der de gjorde sina uppköp, och der hade de långt flere vänner och förbindelser än i den egna hufvudstaden. Anläggningen af en jernväg, utgående från Malmö i riktning mot det mellersta Sverige, skulle verksammare än någonting annat häri åstadkomma förändring samt ytterligare tillknyta bandet mellan moderlandet och de forna danska provinserna. Det var således åt detta håll jag borde rikta min oaflåtliga uppmärksamhet, oaktadt jag väl visste, att många och stora svårigheter mötte genomförandet af en dylik tanke. Att dessa svårigheter kunde öfvervinnas, och att vid 1854 års riksdag anslag slutligen beviljades för södra stambanans påbegynnande -- detta utgör en så vigtig del af min landshöfdingeverksamhet, att det må förlåtas, om denna fråga här möjligen kommer att allt för vidlyftigt utvecklas.

Fullkomligt främmande var dock icke, redan nu, tanken på en jernväg i Skåne. Under åren 1851--52 uppgjorde chefen i södra väg- och vattenbygnads-distriktet, major Beyer, ritningar och planer till en sådan mellan Malmö och Lund. Men oaktadt Beyers redan då egande obestridliga skicklighet, kunde likväl dessa ritningar med dertill hörande kostnadsförslag svårligen