Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

sjelfskrifvenhet, hvilket, ehuru år 1850 godkändt, nu af en öfvervägande majoritet afslogs. Vid protokollets justering den 22 mars afgaf mot detta beslut friherre C. O. Palmstjerna en väl skrifven reservation, som biträddes af ganska många ledamöter och hvari äfven jag instämde. Jag hade kommit upp till hufvudstaden i akt och mening att skona mina ögon, men denna föresats kunde ej genomföras. Det var tvärtom den sträfsammaste riksdag, hvari jag deltagit, hufvudsakligen genom utskottsarbete, men äfven i ståndet, hvars protokoll utvisa, att jag på riddarhuset afgaf 240 yttranden. Jag lyckades äfven att hos adeln förvärfva ett ganska stort inflytande i alla de frågor, som ej rörde Skåne, men när dylika förekommo, stod jag öfvergifven af provinsens hemma varande adel och tappade merendels i voteringarna. En annan för landet mycket maktpåliggande fråga, som vid denna riksdag fick sin lösning och i hvars afgörande jag lifligt deltog, var den nya bränvinslagstiftningen, hvilken med ens tillintetgjorde de förderfliga småpannorna.

Nu upplefde vi ett par glada och bekymmerfria år i Malmö. Vi höllo ett godt men icke öfverflödigt hus, hvarest gäster så väl från staden som landet ofta sågos på middagar och alltid voro välkomna om aftnarne. Sommaren 1855 hade vi den glädjen att mottaga besök, först af min svärmor och sedan af min broder; och dels i sällskap med dem, dels sedermera på egen hand, företogo vi en mängd utflykter till länets vackra herrgårdar och deras gästfria egare. Hvad som dervid i hög grad gladde mig, det var den oförstälda välvilja, som visades både mig oeh min hustru, och det erkännande, som började komma mig till del för mina bemödanden att befordra länets bästa. Föga fästade jag mig vid, hvad i detta afseende vid en mängd olika tillfällen personligen till mig yttrades, ty sådant kunde vara förestafvadt af artighet och inställsamhet, men jag kunde deremot icke underlåta att i viss mån lemna uppmärksamhet åt uttalanden i bref från aflägset boende gamla vänner eller en och annan af provinsens aktade personligheter. Bland de många dylika vitnesbörd, som jag bevarat, ber jag att här få åberopa endast några få. Så yttrar den frejdade professor Sven Nilsson 18 15/4 55, "att han öfverlemnar sin fiskfauna såsom ett ringa vedermäle af den högaktning äfven han delar för den upplyste länsherre, som redan