Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

å svenska kronans fregatt Vanadis. Vädret var stormigt, och då det ej ansågs rådligt att genast afgå med den sjuke konungen, qvarlåg Vanadis ett dygn i Kiels hamn och anlände således, i stället för den 15, först den 16 till Malmö yttre redd. Jag hade redan den 12 rest till kronprinsen af Danmark, som med gemål vistades på Charlottenlund, för att inbjuda dem att under konungens uppehåll i Malmö bo och vistas i mina enskilda rum i residenset, på det tillfälle skulle beredas fader och dotter att så mycket som möjligt se hvarandra, men då de önskade medtaga sin äldste lille son och för öfrigt ville så litet som möjligt besvära, föredrogo de att på eget ångfartyg dagligen färdas fram och åter mellan de båda länderna. Telegram om ankomsten till Kiel och om den uppskjutna afresan derifrån afgingo till danska kronprinsessan likasom till mig, men då två af dem voro skrifna samma dag, ehuru på olika timmar, hade de blifvit af prinsessan missförstådda, och med anledning deraf anlände deras högheter redan den 15 kl. 3 e. m. till Malmö. Jag mötte vid hamnen och upplyste om misstaget, hvarför de, efter att i residenset hafva intagit en alldeles oförberedd middag, på aftonen återvände till Köpenhamn.

Som Vanadis ej kunde inlöpa i härvarande hamn, hade jag förhyrt ångbåten Malmö, för att gå detta stora fartyg till möte och derifrån afhemta hans majestät. Endast generalbefälhafvaren af Klint och generalmajoren baron Cederström voro på denna färd följaktiga. Sedan Vanadis kastat ankar, lade vi till vid dess sida. Förgäfves spejade vi efter konungens vanligen så glada och vänliga anlete; han syntes ej. Deremot sade oss omgifningens bekymrade blickar, att tillståndet måste vara klent. Sedan en för tillfället anskaffad, från Malmö medförd, ovanligt lång och bred landgång blifvit utlagd mellan den höga relingen på Vanadis och ångfartyget, skyndade hofstallmästare Bråkenhjelm att bedja oss ej gå öfver på fregatten, emedan konungen ej förmådde att der mottaga oss. Tillika meddelade han, att de få krafter, som återstodo efter den långa landresan, helt och hållet gått förlorade, då konungen i Kiels hamn gick om bord å fregatten. Man hade å densamma anordnat ett hissverk, för att beqvämt upplyfta hans majestät i det höga fartyget, men i strid mot allas böner vägrade han att deraf begagna sig och gick,