Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

ehuru med mycken ansträngning, upp för den långa fallrepstrappan. Häraf ytterst utmattad, utropade han efter inträdet i chefens salong, fullt medveten om sitt förestående slut: "Gud ske lof! Jag är då nu på svensk botten, om icke på svensk jord." Efter en stunds väntan bars konungen af fyra flottans officerare i en hvilstol om bord på "Malmö", der han nedsattes på akterdäcket. Det intryck han då gjorde på oss närvarande kan ej beskrifvas. Det ytterst aftärda utseendet, den askgrå ansigtsfärgen, de glasartade ögonen, det på bröstet nedhängande hufvudet, den flämtande andedrägten -- allt syntes antyda, att vi hade en döende framför oss. Vänligt räcktes oss dock den afmagrade handen, då han bars förbi det ställe, der vi voro uppstälda. Länge satt han sedan försänkt i mattighet. Jag stod stum vid hans sida. Slutligen slog han upp ögonen, räckte mig handen och sade: "Jag tyckte att jag såg Klint." "Ja", svarade jag, "både han och Cederström äro här. Tillåter ers majestät, att de komma fram?" Han nickade bifall och helsade vänligt på dem båda. Efter en stund talade han några få ord med Cederström och yttrade derunder: "Det var en obehaglig resa och ett satans hål, detta Aachen!" Mera förmådde han nästan icke säga.

Stödd på två af sina herrar gick, efter ankomsten till Malmö hamn, konungen från ångbåten in i en mig tillhörig låg, täckt och beqväm vagn. Då han anlände till residenset, framsattes en stol, i akt och mening att bära honom upp för der varande höga yttertrappa. Men lika litet som vid landstigningen ville han nu visa sig på sådant sätt inför det samlade folket. Jag höll honom derför under ena axeln, ordonnansofficern Gyllenram under den andra, och i upprätt ställning släpade eller rättare buro vi honom sålunda in i förstugan. Sedan han der helsat på min hustru, bars han i sin hvilstol ända in i sängkammaren, hvilket rum han sedermera aldrig lemnade. Min hustru blef äfven ytterst bestört öfver konungens utseende, och de första ord hon, då vi blifvit allena, till mig sade, voro: "Han kommer aldrig ur detta hus."

En timme efter konungen anlände på "Slesvig" det danska tronföljareparet med sin äldste son. De intogo middag hos oss och återvände på aftonen till Köpenhamn. Kronprinsessan hade ett längre samtal med sin fader, men besynnerligt nog ansågo