Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

både hon och hennes gemål tillståndet icke innebära någon ögonblicklig fara, oaktadt de antydningar min hustru och jag trodde oss böra i sådant afseende framkasta. Enahanda var -- om af grundsats eller öfvertygelse vill jag lemna osagdt -- förhållandet med omgifningen, och anordningarna för resan påföljande morgon ändrades icke. På natten fann man likväl konungen så svag, att befallning utfärdades om extratågets inställande, och derefter utgåfvos tre gånger om dagen helsobulletiner, hvilka genom telegrafen meddelades så väl prins Oskar som danska tronföljareparet och den ännu i Tyskland varande enkedrottning Josefina. Skrifna med vanligt orakelspråk, kunde dessa läkarerapporter på olika sätt tolkas. Hvarken i Stockholm eller Köpenhamn drog man deraf den slutsats, att faran var öfverhängande. Enkedrottningen deremot oroades mycket af deras innehåll och lät derför från slottet Pillnitz telegrafera till mig med begäran, att jag på Hamburg ville underrätta henne om verkliga tillståndet. Så skedde, sedan jag för läkarne visat min skrifvelse och erhållit deras godkännande. Jag hade deri yttrat, att konungen var ytterligt svag (extrèmement faible), och dessa ord öppnade hennes majestäts ögon. Hon påskyndade nu så mycket som möjligt hemresan, men hann dock ej anlända till Malmö förr än tredje dagen efter konungens död.

Den 17 september kl. half 2 e. m. hemsöktes hans majestät af ett häftigt anfall med förfärliga magplågor, svindel samt iskyla i händer och fötter. Nu intogs sängen, som sedermera ej lemnades. Den 18 på eftermiddagen inträffade åter en dylik svår kris, hvilken till den grad medtog de få återstående krafterna, att hopp om vederfående numera ej förefans. Telegram i sådan syftning afsändes till prinsen-regenten och till danska kronprinsens. Klockan half 7 e. m. uppkallades kyrkoherden i S:t Petri församling Olin, som efter en kort bön öfver den döende uttalade välsignelsen. Derefter önskade konungen taga afsked af omgifningen, hvilken förutom de herrar, som medföljt på resan, utgjordes af mig och min hustru, grefvinnan Bråkenhjelm samt generalerna af Klint och Cederström. Detta ögonblick var gripande. En efter annan framträdde vi till sängen och fattade den kungliga handen. Till de första yttrade hans majestät: "farväl! tack!" Till de efterföljande förmådde han ej säga något, utan