Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

nickade endast vänligt. Derefter qvarblefvo vi alla i sängkammaren, till dess döden inträffade kl. 9 e. m.

Konungen ådagalade derunder det manligaste lugn. Han följde noga dödens framsteg, anmärkte sjelf, när fingrarne började hvitna och underrättade sig emellanåt om pulsens hastighet. Han slutade utan ringaste dödsarbete och så tyst, att jag, som lyssnande satt tätt bakom hans hufvudgärd, icke kunde märka det ögonblick, då lifvet flyktade. Det var lifmedikus Lundberg, hvilken hela tiden hållit konungens hand, som derom underrättade oss.

Med kännedom om konung Karls lynne och åsigter är det all anledning förmoda, såsom äfven de uppvaktande herrarne antydde, att han kände sig lycklig att få dö i det stilla lugn, som nu rådde omkring honom, omgifven endast af några få tillgifna personer och utan all den officiela ståt, som eljest åtföljer en regerande furstes bortgång.

Efter det oroande telegram, som den 18 på eftermiddagen till Stockholm anlände, anordnades till kl. 10 e. m. samma dag ett extra jernvägståg, med hvilket prinsen-regenten med gemål, prins August, och statsrådets medlemmar skulle till Malmö afresa. Då alla voro vid bangården samlade och till en del redan tagit plats i vagnarne, ankom underrättelsen om konung Karls död. Den nye konungen och regeringspersonalen måste nu qvarstanna i hufvudstaden, hvarför endast prins August anträdde resan.

Kronprinsen och kronprinsessan af Danmark förestälde sig ej, att faran var så öfverhängande, att de behöfde den 18 på eftermiddagen öfverresa till Malmö, helst ångbåt då ej stod till deras ögonblickliga förfogande. De närvoro således icke vid dödssängen, utan anlände först den 19 på morgonen, deltogo samma dag jemte prins August i den vackra tacksägelse, som hölls i S:t Petri kyrka, och återvände på aftonen till Köpenhamn.

Den 21 september kl. 10 f. m. förrättades liköppningen i närvaro af 10 dertill utsedda svenskar och lika många norrmän, som gemensamt undertecknade det dervid förda protokoll, och för hvilka, likasom för öfriga vid tillfället tjenstgörande personer, jag, oaktadt dagens sorgliga betydelse, icke ansåg mig kunna undvika att gifva en större middag.