Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

Enkedrottning Josefina, hvilken så mycket som möjligt påskyndat sin hemresa, anlände till Köpenhamn samma morgon som liköppningen egde rum, och det blef derför nödigt att några timmar fördröja hennes ankomst till sorghuset. I sällskap med prins August, som rest att möta henne i Korsör, tillbragte hon dessa timmar hos svenska sändebudet baron Lave Beck-Friis. Enkedrottningens djupa sorg vid ankomsten till Malmö var i högsta grad rörande. Såsom alltid sökte hon dock äfven nu beherska sina känslor. Under då varande förhållanden kunde hon ej inrymmas hos oss, utan bodde i borgmästarens närbelägna våning, men åt och vistades naturligtvis i residenset, hvarest mina enskilda rum voro stälda till hennes förfogande. Der intog hon äfven sin middag med endast min hustru och prins August, emedan hon hvarken kunde eller ville deltaga i den middag, som i öfra våningen gafs för de till liköppningen kallade vitnena. Sedan hennes majestät åtskilliga gånger besökt och tagit ett sista farväl af sin sons liflösa kropp, fortsatte hon redan kl. 7 påföljande morgon resan till hufvudstaden.

Den 22 september var den aflidne konungens så kallade "lit de parade". Residensets matsal hade för sådant ändamål blifvit smakfullt ordnad i svart af medlemmar utaf Malmö frimurareloge och upplystes af otaliga ljuslågor. Den åskådande menniskomassan, omkring 9,000 personer, ordnades på torget mellan der uppstäldt fotfolk, hvarefter den uppträdde genom stora ingången och nedgick genom en trappa åt kansligränden.

Affärden, som egde rum den 23 september, var högtidlig och gripande. Konungen af Danmark var af sjukdom hindrad att dervid närvara, men kronprinsen samt prinsarne Vilhelm och Hans af Glücksborg jemte hertigen af Dalarne innehade de förnämsta platserna i det storartade liktåg, som kl. 9 f. m. afgick från landshöfdingeresidenset till bangården, hvarvid den kungliga kistan bars af officerare, tillhörande den aflidne konungens stab. Malmö stads invånare, som under hela denna sorgliga tid iakttagit den vackraste hållning, ådagalade äfven nu, vid den slutliga skilsmessan från en älskad konung, på det mest otvetydiga sätt sin kärlek och deltagande. Den väg, å hvilken liktåget framgick, var rikt beströdd med blommor och grönt samt betecknades öfverallt med flaggor på half stång. Den otaliga