Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

I början af juni återvände jag till Stockholm för att öfvervara de vackra och högtidliga fester, som derstädes egde rum med anledning af femtionde årsdagen utaf enkedrottning Josefinas ankomst till Sverige den 13 juni 1823, fester, hvilka inom alla klasser af svenska folket väckte det lifligaste deltagande och som äfven i yttre måtto ådagalades genom de storartade bidrag, hvilka då stäldes till den älskade och vördade enkedrottningens förfogande, för att af henne till välgörande ändamål användas.

Under detta mitt vistande i hufvudstaden afslutade jag bouppteckning och arfskifte efter min aflidne broder, hvilken, med afdrag af åtskilliga bortgifna summor, till mig testamenterat sin efterlemnade förmögenhet. Härigenom, likasom genom andra arf hade jag blifvit försatt i den oberoende ekonomiska ställning, att jag kunde, utan allt för stor afsaknad, afstå från de inkomster, som åtföljde den mig så kära landshöfdingebefattningen. För denna tjensts utöfning på ett sätt, som kunde gagna Malmöhus län, hade jag lefvat och verkat i 22 år, och för att åt den fortfarande kunna egna mina krafter hade jag förkastat många, eljest för fåfängan smickrande anbud. Ingen under då, om tanken att skilja mig vid densamma var ur flere synpunkter påkostande. Men jag kände, att jag började tröttna vid de resor och yttre förrättningar, som äro oskiljaktiga från en dylik befattning, om den skall verksamt skötas. Jag hade alltid högt uttalat den åsigt, att statens tjenster icke äro att anse såsom sinekurer, tillskapade för innehafvarnes beqvämlighet; och med tillämpning deraf hade jag sökt tillhålla underhafvande att taga afsked, då de ej längre mäktade att, såsom sig borde, uppfylla sina pligter. Det var derför min skyldighet att i främsta rummet sjelf ställa mig denna regel till efterrättelse nu, då de 69 åren ådagalade, att jag icke längre var densamme som förr; och mer och mer mognade af sådan anledning hos mig det beslut, att under inga vilkor qvarstanna i tjensten längre än till fylda 70 år. Men dertill förefunnos äfven andra anledningar. Hvar och en, som länge utöfvat en sjelfständig högre embetsmannaverksamhet, inser utan tvifvel att, likasom i naturen, så finnes det äfven i tjensten en vår, en sommar och en höst. Under den första är tjenstemannen i sin fulla kraft: han uppgör sina planer, bereder sin jord och