Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

verkställer sitt utsäde. Under den andra vårdar han omsorgsfullt de uppkomna plantorna, inhöstar dem, skördar rik belöning för det nedlagda arbetet och inleder äfven nu en och annan vigtig förbättring. Under den tredje njuter han fortfarande mödans lön, men hans krafter börja aftaga; han tvekar att sätta sig i spetsen för företag, hvilkas slut eller lyckliga utgång han icke kan förutse; han mäktar icke på samma sätt som fordom deltaga i det glada men tröttande sällskapslifvet samt alla de resor och utfärder, som deraf äro en följd. Ännu skördar han dock mycken tack af de gamla, som minnas hvad han varit, hvad han uträttat. Men nya slägten hafva uppväxt med nya fordringar; nya ärelystnader hafva uppstått, som tro sig bättre än andra förstå, hvad tiden kräfver och som möjligen känna en viss förtrytelse öfver att sakna allt inflytande på länets förvaltning, då de tycka sig kunna vid riksdagarne verksamt ingripa i det stora fäderneslandets öden.

Äfven jag har genomgått alla dessa skiften. Min vår på landshöfdingebanan var arbetsam; min sommar lång och glädjerik, ehuru äfven den mycket sträfsam; min höst lugn, och mina handlingar mindre utsatta för klander än troligen de flestas. Men det fordras icke stor omdömesförmåga för att se, hvad tiden lider; för att skönja de vexlingar som föregå; för att finna när den gamle, ehuru af den stora allmänheten ännu högt uppburen, dock börjar synas öfverflödig för framtidsmännen, och när således klokheten bör bjuda honom att draga sig tillbaka, så framt han ej skall gå förlustig den plats i efterverldens hågkomst och tacksamhet, hvartill han möjligen kan tro sig vara berättigad.

Alla dessa skäl förmådde mig att vid ett besök hos konungen under juni månad 1873 tillkännagifva min afsigt att senast den 5 påföljande maj, då jag fylde 70 år, ställa min tjenst till hans majestäts förfogande. Huru mycket det skulle hafva gladt mig, om jag vid samma tillfälle kunnat hos högstdensamme till min efterträdare verksamt förorda en i alla afseenden lämplig person, torde icke behöfva tilläggas. Att anträffa en sådan var dock, antingen jag granskande genomgick statskalendern eller kastade blicken på den skånska godsegareklassen, vida svårare än jag hade förestält mig, törhända derför att jag städse hyst en så hög tanke om landshöfdingetjensternas maktpåliggande