Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

IV.

M. F. F. Björnstjerna.

Son af svenske envoyéen i Regensburg, Magnus Olof Björnstjerna, och baronessan Wilhelmina von Hagen, föddes Magnus Fredrik Ferdinand Björnstjerna på Krumhennersdorff nära Dresden den 10 oktober 1780.

Redan i föräldrahuset lades grunden till den mångsidiga bildning som han genom fortfarande sjelfstudier under hela sin lefnad utvidgade, och som, underhjelpt af lyckliga naturanlag, lemnade Björnstjerna tillfälle att tidigt ådagalägga sin praktiska duglighet för de mångartade uppdrag, som lemnades honom.

Konung Gustaf III hade vid sin resa genom Dresden lofvat fadern att blifva sonens beskyddare och att utnämna honom till officer vid gardet. Vid 13 års ålder öfverreste derför Björnstjerna till sitt nya fädernesland, ensam och utan att vara det svenska språket mäktig. Gustaf III fans då icke mer; men hertigen af Södermanland åtog sig att uppfylla det konungsliga löftet och utnämde honom samma år till fänrik vid Lifregementsbrigadens värfvade infanteri, sedermera Finska gardet.

Efter undergångna examina i artilleri- och fortifikationsvetenskaperna, befordrades han 1793 till löjtnant vid samma regemente. Åren 1800 och 1801 företog han, hufvudsakligen i militäriskt hänseende, en längre utrikes resa till Spanien, Frankrike, Schweiz och Tyskland. 1804 besökte han i samma ändamål S:t Petersburg och vistades sedermera någon tid vid Åbo akademi. 1805 utnämdes han till kapten.

Under 1808 års krig tjenstgjorde han först som stabs- och sedan som öfveradjutant vid finska armén. Under en chef, sådan som Adlercreutz, kunde Björnstjerna icke sakna tillfälle att utveckla sina militäriska anlag. Också användes han flitigt af denne utmärkte befälhafvare, och få äro de bland detta krigs ärofulla strider, uti hvilka han ej tagit en verksam del. Vid Siikajocki, då Adlercreutz' fältherreblick upptäckte rätta tidpunkten att öfvergå från ett länge fortsatt återtåg till kraftfulla anfallsrörelser, var det Björnstjerna som ledde genombrytningen af ryssarnes