Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

en lättare och angenämare färd än den långa sjöväg de eljest måste tillryggalägga.

Sedan jag nu framlagt skälen, hvarför jag för min del icke anser att Stockholm-Göteborgs-linien, med hänsyn till varutrafiken och jemväl till en del personaltrafiken, är af den uteslutande vigt, man velat densamma tillägga, ber jag att få öfvergå till den af mig motionerade linien mellan Skåne och Vettern samt framställa de skäl, som tala för en jernbanas anläggning i denna riktning. Jag ber då att få betrakta frågan härom från åtskilliga synpunkter, nemligen ur ekonomisk, politisk, militärisk, samt slutligen billighets-synpunkt. Hvad först frågans ekonomiska del beträffar, så torde icke kunna nekas, att det är af särdeles stor vigt, om en förbindelse kunde åstadkommas från den sydliga delen af vårt land upp till den mellersta och till hufvudstaden. En jernväg, sträckande sig från Skåne och upp igenom Småland, skulle tillskynda dessa provinser stora ekonomiska fördelar. Småland är, såsom vi alla veta, ett fattigt landskap, skogrikt och föga odladt. Dess egenskap af att vara ett fattigt land har jag ofta hört åberopas såsom ett skäl emot jernvägars anläggning derigenom. För min del tror jag, att just denna omständighet, mera än någon annan, påkallar ständernas behjertande. När vi tänka oss, att hela trakten söder om Vettern, hela den stora del af Sverige, som ligger söder om en linie, dragen från Göteborg till Vestervik, och är 25 mil bred, helt och hållet saknar vattenkommunikationer, enär hvarken kanaler eller segelbara floder der finnas, så böra vi väl erkänna, att innebyggarne i mellersta delen af denna landssträcka hafva att kämpa med de största svårigheter vid utförandet af sina produkter. Det är gifvet, att det icke kan löna sig att odla ett sådant land, derför att transporten af jordbrukets alster till kusterna blifver så dyr, att den medtager största delen af den vid försäljningen påräknade vinst. I Småland finnas, såsom en hvar torde hafva sig bekant, en mängd mossar och myrar, hvilka endast vänta på odlarens hand för att blifva fruktbara. Men det är gifvet, att hvarken egendomsvärdet eller kapitaltillgången medgifva sådana företag; det är gifvet, att, då odlingen skulle blifva dyrbar samt afsättningen af odlingens alster förenad med dryg kostnad, hvarje företag i detta hänseende ej kan bära sig. En del af landet, som består