Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

och Nordsjön, skulle derigenom sättas i förening jemväl med den sydliga delen af förstnämda haf.

Jag har måhända varit nog vidlyftig och tröttat R. o. Ad:s tålamod, men jag har ansett min pligt ovilkorligen fordra ett öppet uttalande af alla de skäl, som förefinnas i afseende å en jernvägssträckning mellan Skåne och Vettern. Jag har icke dermed haft för afsigt att söka väcka afvoghet emot andra jernvägssträckningar, och, derest R. St. anse sig böra gifva företrädet åt en annan sträckning, skall jag underkasta mig deras beslut. Jag har fullgjort min pligt, i det jag fört talan för de landskap, som för det närvarande alldeles sakna lätta kommunikationsmedel och derför torde ega ett billigt anspråk på att underhjelpas i detta hänseende. Jag slutar med att uttrycka den önskan, att denna punkt måtte återremitteras, på det att Statsutskottet måtte få tillfälle att taga saken i förnyadt öfvervägande. Då jag hört 2:ne af konungens rådgifvare yttra stora betänkligheter emot förslaget att ställa en viss summa till K. M:ts disposition att användas till den jernvägssträckning han funne lämpligast, så är det troligt, att detta förslag icke här får någon framgång. Jag för min del hade trott, att skiljandet af den stora stridsfrågan bort och kunnat till K. M:t öfverlemnas. Jag tror, att K. M:t är den, som från sin höga ståndpunkt lättast och säkrast kan afgöra hvad rikets väl kräfver, och anser derför, att, om de båda mot hvarandra kämpande partierna lade frågan i K. M:ts händer, så kunde en hvar känna sig trygg i vissheten om att det beslut, som komme att fattas, blefve det för riket mest gagnande. Vill man hellre dela anslaget mellan de båda jernvägslinierna, så kan och bör jag icke hafva något att deremot invända. Jag slutar med att bedja de hrr, som egentligen förorda den andra jernvägssträckningen, icke missförstå mitt uppträdande, föranledt endast och allenast af medvetandet om billigheten och rättvisan af den sak jag förfäktar. Tryggad af detta medvetande, öfverlemnar jag frågan till de båda statsmagternas afgörande och begagnar detta tillfälle för att uttrycka den förhoppning, att, sedan R. o. Ad., såsom jag förmodar, återremitterat dessa punkter och öfvergått till behandlingen af Statsutskottets betänkande N:r 274, Ståndet dervid måtte visa den opartiskhet och den välvilja att jemväl till Utskottet återförvisa det i nämda betänkande