Handbok för brunnsgäster. Häfte 2

holm vara af låögt helsosammarc beskaffenhet, än i många andra stora städer, t. ex. Paris, der en resande ofta trakteras med ett synbart lefvandc vatten. Koksaltet gör vattnet mindre välsmakande och mindre tjenligt att stilla törsten: likväl utgör Södermalms-torgs brunnsvatten härifrån ett undantag den, att det, oaktadt dess betydliga halt af koksalt, är välsmakande, emedan det håller högst obetydligt extraktivämno. Saltpetern anses göra vattnen mera välsmakande och läskande; den finnes i brunnarne här, liksom i alla stora städer, i större eller mindre mängd, undantagande sådanc, som uppkomma af verkliga källådror och äro försedda med tillräckligt aflopp. Och då det icke är kändt, att brunnsvattnen i Stockholm yttrat någon för helsan menligare inflytelse i sednare tider än fordom, så torde professor Bekgii förmodan, att halten af andra saltpetersyrade salter än saltpetcr skplle göra vattnet ohelsosamt, vara mindre grundad '). Kalk och talkjord, mcräudels i förening med kolsyra (luftsyra), äro för de flesta, särdeles då de dervid blifvit vana, mera nyttiga än skadliga beståndsdelar. Mangan och jer-net finnes uti så liten och oftast knappt märkbar proportion, att deras verkan ingalunda kan komma i beräkning. Att man vid sednare anställda undersökningar antingen icke kunnat anträffa något jern, eller åtminstone icke mera än knappt märkligt spår dertill, torde kunna förklaras deraf, att före Beugmans och längre tider tillbaka, genom de methoder som då nyttjades, jeruhalten alltid ntfiill högre un den verkligen var. livad som i synnerhet gör dricksvattnen otjenliga och osmakliga, är den större portion organiska ämnen, så-

*} J. P. Beugii prof, anställda på åtskilliga vatten i Stockholm. Kongl. Vet. Akademiens Handlingar 1759, 2:dra Qvart. sid. 106.)