Sida 12
Johan Niclas Ahlström
finner man oftast hos den sanna talangen, ty barndomens enfald är snillets andra hälft, såsom Michelet uttrycker sig. Men man fann något hos Ahlström, som man icke alltid finner hos andra konstnärer, nemligen fullkomlig frihet från all s. k. artistfåfänga. Han trodde på konsten, men icke på sin egen förmåga; han jublade öfver skönheten i andras verk, men hade ej ett ord för sina egna. »Kanske, om jag ej blefve så jägtad,» yttrade han en gång till den som skrifver dessa rader, »att jag då skulle kunna skrifva något större och beståndande; men som jag blott kan säga: kanske, så nöjer jag mig fullkomligt med det lilla och efemeriska.» — »Jag gratulerar dig,» sade han en annan gång, strålande af glädje, »ditt lustspel gick med pukor och trumpeter.» Han glömde att det var hans melodier, hans fioler, klarinetter och iiöjter som befordrat framgången, ty pukor och trumpeter voro sällsyntheter i hans tarfliga orkester.
Vi tro oss icke ega förmåga att rätt bedöma hans verk, ehuru de alla förefallit oss vackra och fullt dramatiska; men vi hafva hört konstdomare, till hvilkas omdöme förtroende bör sättas, förklara, att mycket af hvad han skrifvit för scenen kan, utan risk att förlora, ställas vid sidan af det bästa som under de senare tjugo eller trettio åren blifvit af svenska tonsättare komponeradt för teatern, och att det till och med finnas melodramer och körer, såsom t. ex. i Agne och i skådespelet Notre Dâme, dem hvilken stor mästare som helst icke skulle blygas att vara fader till. Säkert är, att han offrat hela sitt lif åt den nyfödda inhemska dramen, att alla vårt lands teatrar njutit frukterna af hans verksamhet, att hela svenska allmänheten under loppet af femton år har honom att tacka för många njutningsrika stunder, och att hans första verkliga hvilodag inträffade när döden den 14 maj vidrörde hans hjerta, öppet för allt skönt och godt.
23 maj 1857.
*
Källa: Project Runeberg ·