Sida 172
Magnus Martin af Pontin
skådespelerska, »det är en konst som förtär vår egen individualitet, så att vi knappast veta, att vi sjelfva äro till, och på samma gång suger den ur våra ådror helsan och lifvet.»
Allt det der märker icke en högtärad publik. De gryende anlagen, de första försöken föga huld, firar hon visserligen en mogen talang; men firandet, bifallet är ögonblickets. En tillfällig »indisposition» är tillräcklig att fördunkla minnet af en triumf; det är en lager sönderfallen ofta nog, innan den ännu hunnit bindas. Vanligtvis är det först vid saknaden af en sådan konstnär man erkänner dess rätta värde, först efter trädets fall man uppskattar svalkans behag, först i skymningens stund man vet hvad dagen varit.
Vi ha kommit på dessa tankar vid beskådandet af den bild, som i dag pryder vårt blad. Vi ha tyckt, att denna skådespelerska icke alltid uppburits som hon förtjenat. Hon är dock en af de mest mångsidiga och framstående talanger vi haft för vår dramatiska scen sedan vi hade Emilie Hög-qvist, med hvilken hon också täflat i skönhet och elegans, tvänne små item alltid goda att ha, ovärderliga i synnerhet på scenen. I hvarje roll vi sågo henne skönjde vi likväl alltid ett hufvud som tänkte sundt, och ett hjerta som kände varmt, vare sig inom det högre skådespelet eller det borgerliga dramat, och mer fordrade vi cj. Det var vackert nog, tyckte vi. Och de som fordrade mer, de få måhända justera sitt omdöme nu med blicken på det tomrum hon iemnat efter sig. Ett benbrott, och hela vår dramatiska repertoir var med detsamma bruten.
Det blir svårt nog för de yngre sujetter som så plötsligt skola intaga alla de rum hön ensam så utmärkt fyllt, så vida de ej, medan tillfället var, grundligen studerat förebilden. Vackrare fotspår att följa stå ej alltid till buds' Med hela den teaterälskande allmänheten hoppas vi dock, att Kungl. teaterns program icke alltför länge må sakna ett namn så magnetiskt fängslande som hennes. Do många beundrarne af hennes konstnärskap binda redan på de nya segerkronorna, att läggas till dem som skördats förut — binda äfven på dem som, välförtjenta under mångårig outtröttlig verksamhet, ännu äro att fordra.
18 februari 1805.
Källa: Project Runeberg ·