Minnesbilder [1]

så känd och omtyckt af alla den gladare sångens vänner. Man var sysselsatt med ett arbete kalladt: »Katekes i naturläran», när han, öfverraskad af döden, måste betala naturen sin skuld.

Ingenting fann han tråkigt, och allt var för honom lika lätt, granskningen af statsförvaltningen såväl som granskningen af en opera-text, ett reglemente för ett kanalbolag såväl som ett epigram eller talet för en skål. För allt hade han tid, och det oaktadt under loppet af inemot ett halft århundrade knappast någon större gladare tillställning hållits i Stockholm, där han icke varit med, fört ordet från början till slut samt gifvit fart åt nöjets och glädjens gratier. Han kom, icke för att söka beundrare för sin plymagerade hatt, utan för att finna en kör till sina glada visor; icke för att visa sin kraschan, utan för att öppna sitt hjerta. Allvaret och nöjet tycktes slitas om honom, men ingendera kunde klaga öfver mannamån, ty han gaf begge sin beskärda del och understundom kanske mer än de väntat. Han, om någon, var, för att begagna ett kändt uttryck af Fredrika Bremer, »så du» med allt — du med menskligheten och verlden. En sådan företeelse står egen i sitt slag, har, oss veterligen, icke sin like haft och får den måhända aldrig.

Ingenting hade han börden och guldet att tacka för. Komministerns son intog presidentstolen blott på grund af egna förtjenster. Men Gud tackade han för sina framgångar, sitt lyckliga humör, sin goda helsa, sin »oförbränneliga kropp», såsom han ofta sjelf på skämt brukade säga. Blott ett återstod honom, det att få öfverlefva 1860, för att bli jubel-magister vid Upsala universitet. Denna önskan blef oupp-fyld; men denna lilla krans af några förgängliga lagerblad kunde hans minne umbära. Det ligger en skönare på hans graf, af tallösa vänner bunden, för jordens förgänglighet fri.

»Gråt fader Berg, och spela,

Din pipa sorgligt stäm!»

Du sjunger icke mer för oss denna sång från Belltnans lyra, du vördnadsvärde, du evigt saknade 1 Ett helt samhälle sjunger den numera för dig, men icke som du med leende mun, utan med tåren i ögat.

31 oktober 1857.

*