Minnesbilder [1]

Hvad var att göra? — Utskottsledamöterna lofva bot och bättring, slippa Brunnsvikens vatten och få i stället några glas af Blåportens punsch.

Ändtligen fick han veterinär-inrättningen, sådan den nu är, i stånd, anskaffade skickliga lärare, bildade och utexaminerade elever. Mot dessa senare var han, såsom det ofta syntes, öfver höfvan sträng; men »om jag icke tillbörligen ryktade dem,» sade han, xhur tror ni väl att de stackars kamparne skulle se ut!» — och hur han väsnades och gormade i stallarne, så gaf han slutligen Sverige den skickliga och ansedda djurläkarekår, som det nu eger och utom honom säkert aldrig haft.

Under mer än tre decennier var han allas orakel, när det gälde hästar, och ingen sådan köptes, utan att han först rådfrågades, liksom knappast något af dessa ädla djur i Stockholm fans, hvars historia han ej kände. Se der går Storsultan, grefve B:s ridhäst för 15 år sedan,» yttrade han en gång, pekande på en utmärglad åkarkamp, som framför vedkärran med möda släpade sina ben . . . »Nej, men se på åkarn, den lymmeln, hur han rycker det arma djuret i munnen!» tillade han, störtande mot åkaren med käppen. Nu ha vi en lag som stadgar ansvar för den som misshandlar djuren; men innan lagen kom, var Norling den lefvande traditionen, en tradition med käppen på åkardrängarnes ryggar.

Det var ej tu tal om hans stora öfverlägsenhet framför alla andra sin tids djurläkare i hvad som rörde det rent praktiska, användandet äf läkemedlen och den kirurgiska knifven. Men hans sätt att för öfrigt behandla och beherska de ädla djuren, äfven när de voro som ystrast, var lika beundransvärdt. En dag kommo till veterinär-inrättningen en underofficer och tolf man från lifgardet till häst, förande med sig en häst, som de förklarade vara rent af omöjlig att sko. »Hit med kampen!» ropade Norling, läggande sin hand på den frustande och dansande ostyringens länd, hvar-efter han småningom och under smek förde handen nedåt benet till foten. »Kom nu och tag foten!» befalde han derefter den yngste af sina elever, hvilket denne också gjorde. Hästen stod spak som ett lam och lät sko sig. »Gån nu hem, gossar!» sade han derunder till hästgardisterna; »jag skall skicka ett barn efter med hästen.» Hvem vet, kanske kände Norling långt före detta till Rareys konst, fast man icke gjorde så mycken affär deraf som nu.