Minnesbilder [1]

Sådan var Norling, veterinärföreståndaren. Hvad han för öfrigt var, var han på köpet, och det var icke heller så litet. Sträng mot sina elever i allt som rörde undervisningen, var han dessemellan som en far för dem, kunde gifva dem sin sista hacka, sitt bästa klädesplagg, om nöden stod för dörren. Inom det enskilda umgänget står han ännu oupphunnen. Allvar och skämt, bibelspråk och anekdoter dansade om hvarandra, ett riktigt fyrverkeri på dessa aldrig hvilande läppar. Det ville aldrig rätt »hampa sig», som det heter, om icke »gubben Norling» var med, och med var han också öfverallt: på lärosalarna, på stallarna, vid kappkörningar, på landtbruksmöten i östan och vestan, i oräkneliga bröders och vänners glada lag, alltid lika sadelfast och pålitlig. Åren, som hvitnat hans hår, vågade sig icke på hans ansigte, hvilket ända in i sjuttitalet flammade af ungdomens helsa och eld.

Han var stark rojalist, så vida det gälde Karl Johan, till hvilken han erkände sig stå i de största förbindelser och utan hvars beskydd han hade »stannat i stöpet med alltsammans*; men ordet krusa fanns icke i hans lexikon. »Ställ hofmarskalken A:s häst till höger om åkar Sjöbergs märr!» gaf han vid ett tillfälle till svar på uppmaningen att egna en synnerlig omsorg åt den högvälbornes kreatur. Den som stack honom i näsa med en syl kunde, utan afseende på börd eller rang, vara viss om att få ett eggjern i flinten.

I trettiosex år hade Norling varit föreståndare för sitt verk, veterinärinrättningen i Stockholm, då han en dag fick läsa i officiella tidningen, att han blifvit befald att hals öfver hufvud och för allo lemna denna inrättning samt begifva sig till Skara och veterinärinrättningen der, hvars föreståndare han jemväl varit. Att en omorganisation var i fråga, det visste han nog; men att den skulle komma så tvärt och honom alldeles oförberedt, hade han icke anat. De, som beredde honom denna öfverraskning, må uppgöra med sitt samvete bäst de kunna; men ovärdigt var detta beteende mot en gammal utmärkt man, som så träget arbetat i sitt kall och gjort sitt land så stor och allmänt erkänd nytta som Norling. Det hjelpte visst att kasta åt honom några tusen riksdalers pension och en kommendörsstjerna — åt honom, som endast lefvat och offrat sig för utförandet af en idé, men alltid försakat verldens flärd och fåfänga!