Sida 34
Magnus Martin af Pontin
»Blir jag inte tokig efter det här, så är det en guds nåd!» utbrast gubben under tårar.
Slaget var för hårdt, och den ädle gubbens hemska aning slog, tyvärr, alltför mycket in. Innan han fick stiga ned i dödens och skuggornas stilla dal, greps han af »dödens yngre broder, det bleka vanvett», hvarom skalden så vemodigt sjungit. Han började grubbla på uppförandet af en ny veterinärbyggnad, men så gigantisk att knappast jorden kunde rymma den, och han hade till och med redan anskaffat rätt kostbara material dertill. Hvad som varit den kloke och kraftfulle mannens förnämsta älsklingstanke blef, ehuru i vidunderlig skala, den svagsintes fixa idé. Kort före döden klarnade dock ånyo hans förstånd, och han kände sig hugsvalad af att få slockna ut i sina barns och några vänners armar.
Utmärkte män hafva merendels det gemensamt, att, medan deras samtid, liksom en gång deras efterverld, suger honungen ur hvad de planterat och odlat, är det bittra i lifvets kalk uteslutande förbehållet dem sjelfva.
9 oktober 1858.
*
Källa: Project Runeberg ·