Sida 39
Magnus Martin af Pontin
Lindeberg spådde den gången sant. Fonden, en gång färdig och framställande en vy af Djurgården och Bellmans byst i perspektiv, uppenbarade, om ej just mästerstycket, åtminstone anlagen till mästaren. Artisten var Emil Roberg, elev af professor Muller, Kungl. teaterns dåvarande dekorationsmålare. Några år derefter åtföljdes Roberg och författaren till Skeppsholmen, för att taga en vy af Stockholm för en ny komedi. Meningen var egentligen att på Kastell-holmen från foten af det förra kastellet taga ifrågavarande vy; men väl komne öfver Skeppsholmsbron, stannade han och författaren vid det lilla schweizeriet, som då fans till på den lilla udden nära invid bron. Man beslöt rasta der någon stund, men hade icke suttit der länge förrän en förfärlig knall hördes, för hvilken marken skälfde och alla holmens fönsterrutor flögo i skärfvor. Det var det gamla kastellet som sprang i luften, samma kastell från hvilket utsigten skulle tagas.
»Om vi fortsatt vägen,» yttrade Roberg, blek och krampaktigt tryckande sin följeslagares hand, »så hade vi varit der . . . och äfven der,» tilläde han, pekande åt luften.
»Javisst,» svarade författaren, icke heller särdeles röd om kinden, »och det hade varit fullkomligt onödigt åtminstone för dig, som nog kan stiga ändå, utan att behöfva ha ett helt kastell i hälarne efter dig.»
Äfven författaren spådde sant. Roberg steg och var, efter ytterligare några års förlopp, måhända en af de första i sitt slag och bestämdt den utmärktaste dekorationsmålare som svenska jorden uppammat. Hans arbeten för Stockholms teatrar, synnerligast den kungliga, bära oförgängliga vittnesbörd om hans stora talang, och hans bortgång anses med skäl för den största förlust som svenska teatern på länge lidit. Han lefde tillräckligt länge för att hinna förvärfva sig ära och ett utmärkt namn. Han lefde för kort tid att hinna bilda någon elev, som värdigt kunde träda i hans fotspår, och man skall djupt sakna honom i de verk han icke hunnit fullborda.
Lefvande, frisk och kraftfull till själen, led han af en länge sjuklig kropp. Medan ur hans pensel flöto de rikaste färger, de klaraste dagrar, blektes allt mer hans kind, beskuggades allt mer hans öga. Lika rastlös som han var i sitt arbete, var döden i sitt, och Roberg räknade icke mycket öfver 38 år när han nedsteg i grafven. Det knyter sig en
Källa: Project Runeberg ·