Sida 42
Magnus Martin af Pontin
en akademisk lärare, som, alltför tidigt af döden bortryckt, sent skall glömmas af dem som varit hans lärjungar — aldrig af dem som varit hans vänner. Att undervisas af honom, det var att älska hvad man lärde; alt vara med honom personligen bekant, det var att älska honom för alltid.
Den hädangångne, född i Alingsås den 25 juni 1S05 och son af fattiga föräldrar, stod vid 13 års ålder i bod hos sidenkramhandlar Medberg. Vid något tillfälle genom sin fallenhet för teckning bemärkt af dåvarande kronprinsen Oscar, som dessutom intogs af ynglingens vackra utseende och öppna redbara väsen, fick han af honom understöd för att återtaga de afbrutna studierna. Han genomgick Vesterås gymnasium och var en af de utmärktaste der; han slutade sin lefnads-bana den 17 mars detta år i Upsala, bland hvars utmärktaste han äfven kunde räknas. Den förre bodbetjenten dog som professor i latinet.
Huruvida han varit större eller mindre latinare än en Lundvall, en Törneros, en Sellén, hvilkas lärostol han innehaft, det kunna vi icke afgöia; men hvad vi bestämdt veta det är, att Zedritz var romare till lif och själ, eller, sannare uttryckt, sådan romaren var,, innan denne med den republikanska statsförfattningen förlorade sina dygder. Hans ädla, höga gestalt, hans oförfärade karakter, hans hat till allt slags förtryck, hans hängifvenhet för hvarje sträfvande i frisinnad riktning, allt detta gjorde af honom en rent klassisk typ. Det fattades blott sandalerna och togan. Men så hade han i stället smyckat sig med de skönaste perlorna af en yngre tid, med kristendomens kärlek och den nya civilisationens humanitet, och tänkte han sig ånyo ett Rom, så tänkte han det utan liktorer och slafvar.
Troligtvis skref han ej och talade sitt latin så vackert som den nyssnämde Törneros, otvifvelaktigt en af de lärdaste Upsala Akademi haft; men säkerligen låg han ej, lik denne, och genomvakade hela nätter i sorg öfver att en Geijer en dag fann Upsalastugan för trång och med ens bröt med det trångbröstade kotteri, som så länge höll denne mäktige ande fången. Alltid har det förundrat oss, att sådana personer, som i ungdomen mest jublat öfver en Miltiades’ och Themi-stocles’ segrar öfver Orientens despotism; som svärmat för Platos idealer och falt tårar vid Sokrates’ giftbägare; som hänryckts af en Demosthenes, en Cicero, när desse talade för friheten, eller en Cato, när han dog för den; — att sådana
Källa: Project Runeberg ·