Minnesbilder [1]

personer, sade vi, med sitt laudatur bJde i grekiska och latin samt vid alla möjliga tillfällen ordande om de-klassiska språkens oumbärlighet för ungdomens bildning, icke sällan visat sig vara de mest fiendtliga mot all frihet och de ödmjukaste kiyparne för all makt, hur absolut despotisk denna än månde vara. Det är som vore hos dem glosan ät och andan deruti ät annat. De föra grekers och romares tungor i sin mun, men i sina bröst hysa de äkta kinesiska hjertan.

Det behöfver väl icke sägas, att Zedritz ej tillhörde och omöjligen kunde tillhöra dylika klassiska mandariner. Han lärde såsom han själf hade lärt och känt, och han var icke ett enda ögonblick sina ungdomsideer otrogen. Det var de rika lockarnes svarta färg som bleknade med åren — icke hans hjertas purpur. Om någonsin ordspråket: »ansiktet är själens spegel» har sin tillämplighet, så var det hos honom. Men det var helhvitt glas i den spegeln och utan ringaste skarf eller buckla. Också var allt hvad den reflekterade klart och rent, aldrig vanställande, aldrig brutet. Det var något det för en studerande ungdom att spegla sig uti.

Döden har nu bredt sin dimma öfver detta förr så klara glas. Men mycket kan man skåda än uti ett rent och obe-fläckadt minne.

18 juni 1859.