Sida 63
Magnus Martin af Pontin
bugningar strax när han kom in och sedan närma sig pä tåspetsarna samt kyssa hennes nåd på hand. Lilla Vilhelm rynkade ögonbrynen och glömde att betrakta sina vackra gröna kläder; han såg endast en skinntorr hand med långa magra fingrar, förgäfves upphjelpta af guld och diamant. Vagnen körde fram och farmor visade sig på trappan, men hvar höll lilla Vilhelm till? Man sprang för att söka honom, då han ändtligen visade sig, men i hvilket tillstånd I Han dröp som en svabb, ifrån hjessan till fotabjellet, dertill öfver-smord af gyttja och nate. Den unga svanen hade helt enkelt doppat sig i gåsdammen, för att göra sig omöjlig till visiten hos grefvinnan. Han måste stanna hemma, och hvem kände sig lyckligare än hanl Vid den åldern är förlusten äfven af den minsta leksak stor. Hur mycket större då uppoffringen af en splitter ny grön klädning? Man skall vara ett tvärhufvud »en miniature»; och äldre vorden, blef han det »en gros» för alla sina återstående dagar.
Ja, visst var Braun oböjlig, men blott i sitt förakt för allt småsinnadt och lumpet, i sitt hat mot allt våld och förtryck. Myten gifver Apollo icke endast lyran, utan äfven bågen, för hvilken vidundret Python föll. Braun kämpade mot sitt tidehvarfs Python med dess många hufvud af egennytta och skenhelighet, fåfänga, flärd, förakt för menniskorätt och menniskovärde o. s. v., och skarpare pilar än hans har sällan någon dödlig afskjutit. Men hvad en gud kan göra, det gör en dödlig ej. Den möderne Python har ännu icke afdagatagits. Det fordras många händer, många pilar än. Nog finnas de som slagit Apollos lyra, men huru många spänna hans båge! Ser man icke ynglingar och män med snille och talang krypa der de borde stå raka, glömmande att de äro till för att tjena ljuset, icke glittret? Aldrig har Braun vanärat sin lyra med lofqväden tillegnade ett välde utan ära, en makt utan dygd. Han var en sanningens profet, och sådan borde skalden alltid vara.
Men denne skald, hvars sånger i mer än ett tjerndels sekel så kraftigt anslagit nationen och spridt så mycken uppfriskande glädje öfver stad och land, var han lycklig sjelf.? Skön är äkta perlan, men hvem tänker på att hon är följden af ett lidande, hvarifrån den stackars snäckan först genom döden befrias! Hvarifrån detta sorgflor som så ofta skymtar fram från Brauns lyra? Hvarför irrar han sjelf från trakt till trakt, sökande men aldrig finnande ro? Hvem är den
Källa: Project Runeberg ·