Minnesbilder [1]

Hilma, som Brann så ofta och med så mycket vemod besjunger? Var hon måhända för honom hvad Amanda var för Stagnelius: en engel blickande ned från randen af ett guldbrämadt moln? Det säges dock att skalden i sin ungdom en hel natt vakat i sällskap med döden, ensam vakat vid en likkista, i hvilken en ung kvinna sof sin sista sömn. Det var då något mer än en dröm, men också något mindre af tröst och lindring. Det var mer krossadt detta hjerta än någon anade. Men huru väl förstod han ej att dölja ruinerna, helst i kretsen af gladaste kamraterl I de plundrade nischerna, dem han kanske nyss fuktat med sina tårar, stälde han bac-chanter, leende, drufvobekransade, och remnorna skylde han med sitt snilles guld och blommor.

Stackars Braun 1 Hur mången natt väcktes ej den som skrifvit dessa rader af tunga steg och djupa suckar I Det var skalden som irrade från rum till rum, klagande och önskande sig döden. Men morgonen derpå satt han, som vanligt, tyst och försjunken i sitt arbete, satt vid Aganippens rand och drack ur dess klara våg några timmars glömska af det förflutna.

Du irrar då icke mer från trakt till trakt, gamle be-pröfvade, oförgätlige vän! Du har funnit det hem, som du aldrig skall lemna. Ingen skall bryta den frid, som råder der du nu är, ingen störa din hvila. Inga djupa suckar mer, inga tunga steg . . .

Huru svårt att teckna bilden af den, som man sluter inom sitt bröst! Förgäfves söker man ställa sig utom föremålet: hvart man går, för man det med sig. Man känner det med hela sin själ, men blicken fångar det ej, ty hjertat är trognare än ögat. Brauns skugga skall likväl hellre dröja vid vänners anspråkslösa krans, än vid lagern, som efterverl-den binder åt hans minne.

29 september 18G0.