Minnesbilder [1]

svett, än kronans kaka om än aldrig så dryg, såvida man måste köpa hvarje skifva med ett offer af sin åsigt, en kränkning af sitt samvete! Den tiden var, såsom vi veta, ett enda ord af sjelfständighet tillfyllest för en dom tilfl tiggar-stafven, förutsatt att man icke hade egen kraft och egna insigter att appellera till.

Så besteg Theorell sin egen jolle, kaUad Kuriren, bestyckade den och gaf grundskott på grundskott åt den tidens regeringssystem, ett af de mest demoraliserande, och aldrig led han brist på ammunition, ty han hade kunskaper som få, tankedjup som få och seghet som ingen. Men denna seghet, som under dåvarande förhållanden så väl kom honom till pass, blef både honom och den sak han förfäktat till men under de senare tiotalen af hans lefnad. Den som icke följer med tiden, honom växer tiden öfver hufvudet. Theorell qvarstod ännu på samma plats som han stod för sjutton eller aderton år sedan, och derför att allt föreföll honom klart eller »undanstökadt» på den väg han då till-ryggalagt, ansåg han det vara tillräckligt med detta och tyckte att hvad som vidare fordrades, eller hvad den rastlöst framåt-ilande tiden strödde omkring sig af friskare idéer, nyare rättsanspråk m. m., var för mycket, var till och med ohemult, tagande allt för yra och lättsinnighet som han icke sjelf från början varit med om att förfäkta. Derigenom kom han icke sällan i en falsk ställning, råkade ofta in midt i det konservativa lägret, som naturligtvis alltid emottog honom med pukor och trumpeter; men att detta läger, trots fanfarerna, icke behagade honom, det hade vi en gång tillfälle att erfara, när en bekant i hans närvaro vågade påstå, att han var medarbetare i Svenska tidningen, högstsalig i åminnelse, hoc est: ett slags öfverlöpare. Då for han upp som en eldpelare och svedde omkring sig så att det bar syn för sagen. Och han hade skäl dertill, ty det är en stor skilnad emellan att gå öfver och att vara stationär. Den som, i likhet- med Theorell, tror att »det bästa är fiende till del goda», kan icke rätt fatta betydelsen af ett annat mera tidsenligt ordspråk som säger, att »det bästa är godt nog».

Dock, det är måhända orätt att tala om hvad en offentlig man uraktlåtit, i stället för att endast bedöma honom efter hvad han verkligen gjort, och hvad den i alla fall så gedigne Theorell uträttat är tillräckligt för att bereda honom ett rum bland tidehvarfvets utmärktare politiska skriftställare och