Sida 75
Magnus Martin af Pontin
äro sökande till den lediga inspektorsbefattningen, äfven de gråsprängda och gulblå.
»Skönt!» yttrar Holmberg för sig sjelf, »jag får Sveriges hjeltar och riddersmän att skifta hugg med.»
Utan tvifvel en vacker början för en sjuttonårig viking. Men en dörr öppnas i salen och in träder Ströms dåvarande egare, en baron Bennet. Han går ifrån den ene till den andre, inhändigar betyg, rekommendationer med mera dylikt och stannar slutligen framför den unga vikingen med den klara, frimodiga blicken.
»Hvem är herrn?» frågar baronen, icke misstänkande i honom en sökande.
»Jo, jag är den som skall bli inspektor på Ström,» svarar Holmberg helt obesväradt.
»Hå, är det så!» yttrar Ströms egare, tagande ett steg tillbaka men dragande på mun; »nå, herrn har väl betyg?»
»Ja, prestbetyg,» dokumenterar sig Holmberg.
»Häl prestbetyg? ingenting annat?»
»Nej, men med berömlig kristendomskunskap.»
Baronen skrattar, alla skratta.
»Men förstår herrn sig verkligen på jordbruk?» börjar ånyo baronen.
»Mycket väl,» försäkrar Holmberg.
»Och på ladugårdsskötsel?»
»Lika väl som på jordbruk,» är det tvärsäkra svaret.
Nytt skratt.
»Skrattar bäst som skrattar sist,» tänker Holmberg.
Detsamma tänkte förmodligen himlen och baron Bennet med, ty två dagar derefter var Holmberg välbestäld inspektor på Ström. Den gången fick, märkvärdigt nog, berömlig kristendomskunskap gälla för mer än förnäma rekommendationer, titlar och ordensband; men, det oaktadt, fick säteri-egaren aldrig skäl att ångra sitt val. Dag från dag blef han alltmer intagen af sin nya inspektor, som, trots sin ungdom, hade gehör med sig i allt hvad han anordnade, begrep allt hvad han lade handen vid och krusade för ingen. Sällan har väl en egendomsförvaltare så talat ur skägget både inför husbonde och underhafvande, som den skägglöse inspektören på Ström.
Vi hafva dröjt något längre vid denna händelse från Holmbergs ungdom, men den lägger fullt i dagen hans
Källa: Project Runeberg ·